Mot Bakersfield

Det har varit lite för tyst, faktiskt. Inte tyst som i ljudlöst – vi har haft vinden från Stillahavskusten, suset från redwoodträden, och sorlet från småstäder och nationalparker. Men ändå… musikaliskt tyst. Och det passar ju egentligen inte alls mig.

Men nu rullar vi vidare mot Bakersfield, och det känns som att vi äntligen kliver in i ett kapitel som borde fått ta mer plats från början. Ett kapitel där countrymusiken hör hemma – och då snackar vi inte Nashville-glättigt utan dammig, rakryggad Bakersfield country.

Här föddes det som kallas The Bakersfield Sound, en mer rå, elektrisk och opolerad variant av countrymusiken som uppstod som en sorts protest mot den mer slickade countryn från Tennessee. Det var här Buck Owens slog igenom. Med sin twangiga Telecaster och röda väst satte han en ny standard. Och Merle Haggard – han med rösten som kunde bära både uppror och ånger i samma ton – växte upp just här, formad av traktens jord, liv och politik.

Deras musik bär på berättelser om arbetarklassens kamp, om lastbilar, fängelser och förlorad kärlek – men också om stolthet och identitet. Det är musik för vägar som den vi kör på. För vidsträckta fält och dammiga vägkorsningar. För folk som, precis som vi, försöker förstå världen genom att köra genom den.

Så nu ska vi se om vi kan hitta någon bar, någon saloon eller något litet museum där deras ande lever kvar. Och kanske får vi till och med höra lite live-musik – sånt som sätter sig direkt i en.

Nu är vi på väg.