Mot ljuset
- för 2 minuter sedan
- 1 min läsning
Idag, klockan 15.46, passerar vi vårdagsjämningen. En exakt punkt. Ett slags balans. Lika mycket dag som natt och ändå känns det som att något tippar över.
Som att ljuset vinner tillbaka mark.
Som att det vi väntat på, utan att riktigt säga det högt, faktiskt är här nu.
Jag tycker om tanken på att det finns en tidpunkt för det där. Inte bara en känsla, utan ett faktiskt klockslag.
15.46.
Det är som poesi. För vi har ju redan börjat märka det. Hur kvällarna dröjer sig kvar.
Hur det går att stanna ute lite längre utan att frysa. Hur kroppen på något sätt vaknar – sakta, försiktigt och så kommer den här helgen, som enligt alla prognoser ska bli fin och vacker här hos oss. Det passar bra.
Inte som en belöning. Mer som en bekräftelse.
Att vi är på väg ur något. Att vi är på väg mot något annat och kanske är det just det som är det viktigaste med den här dagen.
Inte att allt förändras direkt.
Utan att riktningen gör det.
Mot ljuset.