Mot Oregon – med Yellowstone kvar i hjärtat

Vi vaknar upp i Idaho Falls. Den svala morgonluften smyger in genom fönstret och utanför rinner Snake River stilla genom staden. Det är här, vid denna punkt i resan, som siktet nu ställs mot Oregon – en av de där drömmarna jag burit länge. En av de där fyra staterna i USA som jag ännu inte satt min fot i.

Det känns nästan som att vi reser i skuggan av historien. För visst är det så – under 1800-talet var det just hit många av de första nybyggarna och immigranterna drömde om att komma. Oregon var löftet om ett bättre liv, ett grönt Eden i väst. Men få tog sig hela vägen. Många började i Missouri, följde den långa och farofyllda vägen som kom att kallas The Oregon Trail. Över slätter, genom öknar, över bergen. En färd kantad av hopp, hunger, sjukdom – och envishet.

Vi färdas inte med vagn eller häst, men ibland känns det ändå som att vi följer deras spår. Tankarna vandrar bakåt, medan vi själva förbereder oss för dagens etapp. Det är frukost nu. Kaffet doftar ljuvligt och vi studerar kartan.. Vi pratar om vägar, om små orter vi vill stanna till i, om var vi ska sova i natt – och så pratar vi förstås om Yellowstone.

För hur skulle vi kunna låta bli? Våra dagar där var mer än bara en parkvistelse. De var en upplevelse som satt sig djupt. Möten med vilda djur i morgondimman, snö som låg kvar vid vägkanterna och det nu i juni, tystnaden mellan de höga bergen och ljudet av forsande vattenfall. Yellowstone hänger kvar i oss som en efterklang, som en känsla vi inte riktigt vill släppa. Bilden är från parken här – kanske säger den mer än orden klarar.

Men nu är det dags. Oregon väntar. En ny del av landet, en ny berättelse att skriva. Och någonstans där, bland gröna kullar och vindpinade kuster, hoppas jag att något nytt öppnar sig. Precis som det gjorde för alla dem som kom före oss.