När allt fortfarande var nytt

Det är 1970.

På bilden sitter min far Willy och hans bror Raymond i gräset, med varsin gitarr i händerna. En vanlig syn som jag minns det. För där gitarrerna fanns, där fanns också samtalen, skrattet, tonerna och närheten. De spelade ofta när familjerna sågs — inomhus, eller som här, i det gröna gräset en vårdag när solen fortfarande hade ett uns kyla i sig.

Det är något med den bilden som rymmer mer än bara ett ögonblick. Den säger något om en tid som gick långsammare. Om ett 70-tal som ännu bar spår av 60-talets oskuld och framtidstro, men också började skifta mot något nytt. Det var decenniet då Sverige luktade nyklippt gräs, träolja och nylackade köksluckor. Då man byggde livet med händerna, och musiken fanns där — som en självklar del av vardagen.

Raymond, som idag fyller 80 år, sitter där med sin gitarr, i ljuset av en tid då allt fortfarande var möjligt. Och även om åren har gått, tonerna tystnat och bilderna gulnat, så finns något kvar i just den där stunden. Ett slags arv. Ett minne av hur det lät när livet var enklare, men ändå fullt av musik.

Grattis på födelsedagen, Raymond. Tack för tonerna, för gemenskapen, för att du tillsammans med pappa fyllde dagarna med musik. Ni spelade inte bara gitarr — ni spelade livet.