När allt känns tungt

Det finns dagar när allt känns jobbigt. När tröttheten inte bara sitter i kroppen, utan också i tankarna. När man inte orkar mer, men ändå fortsätter för att man måste. De dagarna är längre än andra, och tystnaden efteråt kan kännas både tom och orolig.

Men där, i hörnet av rummet, står gitarren. Den väntar alltid. Den dömer inte, den ställer inga krav. Den är bara där – redo att ta emot det man inte kan säga högt.

Att lägga händerna mot strängarna och låta en ton växa fram blir som att öppna ett fönster. Plötsligt finns det luft igen. Melodin bär det tunga en liten bit, och i de enkla ackorden hittar jag något som liknar styrka.

Jag vet inte hur många gånger gitarren har räddat mig från att gå vilse i mörkret. Den har alltid funnits där, som en vän man inte behöver förklara sig för. Bara slå an några strängar, och världen känns aningen lättare.

Och kanske är det just det – att i musiken finns ett motstånd mot hopplösheten. En påminnelse om att vi alltid kan börja om, en ton i taget.