När allt tystnade

Gårdagskvällen bar spår av festen. Marie med familj hade sovit över, och hela dagen var fylld av röster, skratt och Leons små fötter som sprang mellan rummen. Leksaker på golvet, kaffekoppar på borden, doften av något nyss uppätet.

Och så tystnaden. När bilen rullade iväg, när ekot av lek klingade av, när huset stod stilla. Det var då vi satte oss ner, jag och Anette, och lät kvällen sjunka in.

Vi pratade inte mycket. Vi behövde inte. Vi bar samma känsla i bröstet – en stilla tacksamhet över allt vi fått vara med om. Vännerna, familjen, festen som blev mer än vi någonsin kunnat föreställa oss.

Det är i de stunderna, när vardagen lagt sig till ro och efterdyningarna får tala, som man inser hur rikt livet är. Och hur mycket som ryms i en enda helg.