När anpassningar blir ett hinder

Med tanke på Pisa undersökningen som presenterades för ett tag sedan

kan jag konstatera att en skola kan möta elever på olika sätt, men den kan inte vara tjugofem olika skolor samtidigt.

Jag har tidigare skrivit om behovet av anpassningar i skolan. För många elever är de helt nödvändiga. En tydligare instruktion, mer tid, hjälp att komma igång, möjlighet att redovisa på ett annat sätt eller stöd med att dela upp en uppgift kan vara skillnaden mellan att lyckas och att misslyckas.

Det råder det ingen tvekan om.

Men vi behöver också våga tala om vad som händer när anpassningar inte längre betyder stöd för att nå undervisningens mål, utan att varje elev förväntas få en egen undervisning. När några ska skriva, andra prata, några arbeta enskilt, andra i grupp och ytterligare någon helst bara vill arbeta med det som för stunden känns intressant. Allt detta ska läraren planera, genomföra, dokumentera och bedöma – samtidigt och i samma klassrum.

Till slut blir det omöjligt att hålla undervisningen samman.

Det påverkar inte bara lärarens arbetsbelastning. Det påverkar också elevernas känsla av att tillhöra en grupp och vara en del av något gemensamt. Skolan är inte en samling individuella beställningar. Den är en gemensam plats där vi möter kunskap, andra människor och ibland även sådant som vi inte själva skulle ha valt.

Det är en viktig del av utbildningen.

Likvärdighet kan därför inte betyda att alla alltid ska göra olika saker. Likvärdighet är inte detsamma som att varje motstånd ska tas bort eller att varje uppgift ska anpassas efter elevens dagsform, intresse eller motivation. Ibland handlar likvärdighet i stället om att alla elever möter samma tydliga förväntningar, samma struktur och samma kunskapsinnehåll – men får olika mycket stöd för att kunna nå dit.

Den skillnaden är avgörande.

Att anpassa undervisningen behöver inte betyda att målet flyttas. Det kan betyda att vägen dit görs tydligare. En elev kan behöva en karta, en annan någon som går bredvid en bit och en tredje fler pauser längs vägen. Men om alla hela tiden skickas mot olika mål blir det svårt att längre tala om en gemensam och likvärdig skola.

Vi behöver också fundera över vilka signaler vi ger våra elever. Om vi varje gång något känns svårt erbjuder en annan uppgift, ett enklare alternativ eller möjligheten att avstå, riskerar vi att lära dem att svårigheter är något man ska undvika. Men en viktig del av skolans uppdrag är att hjälpa elever att upptäcka att de klarar mer än de först tror.

Det betyder inte att alla ska behandlas exakt likadant. Barn har olika förutsättningar och skolan måste kunna möta dem. Men det betyder att vuxenvärlden behöver stå fast vid att vissa saker är gemensamma och viktiga. Att man ibland måste träna på sådant man ännu inte behärskar. Att man ibland måste delta trots att man inte är särskilt motiverad. Att lärande inte alltid känns lustfyllt i stunden.

En fungerande skola behöver både flexibilitet och fasta ramar. Den behöver kunna se den enskilda eleven utan att förlora gruppen. Den behöver ge stöd utan att sänka förväntningarna och skapa alternativ utan att upplösa det gemensamma.

För om varje elev ska ha en helt egen undervisning får vi till slut inte en mer likvärdig skola.

Vi får en skola som inte längre går att hålla samman.