När blev det så svårt att bara göra en sak i taget?

Vi ser på tv samtidigt som vi tittar i telefonen. Vi äter samtidigt som vi läser något. Vi promenerar samtidigt som vi lyssnar. Vi pratar med någon samtidigt som telefonen ligger bredvid och väntar på vår uppmärksamhet.

När blev det så svårt att bara göra en sak i taget?

Jag tänker på det ibland. Inte för att jag själv är särskilt bra på det. Tvärtom. Jag kan sätta mig framför en film och efter tio minuter upptäcka att jag har telefonen i handen utan att egentligen veta varför. Jag skulle bara kolla en sak. Sedan blev den ena saken en annan, och plötsligt har jag missat några minuter av filmen.

Det märkliga är att vi nästan har börjat betrakta förmågan att göra flera saker samtidigt som något positivt. Som om det vore ett tecken på effektivitet. Vi svarar på ett meddelande medan kaffet bryggs, läser mejl medan vi äter lunch och lyssnar på en podd medan vi går genom skogen.

Vi fyller mellanrummen.

Kanske är det just där någonting har hänt.

För det fanns en tid när mellanrummen fick vara tomma. När en promenad kunde vara en promenad. Man hörde sina egna steg, vinden i träden och kanske en bil långt borta. När man satt på ett café kunde man faktiskt bara sitta där en stund och titta på människorna omkring sig. När man väntade på bussen väntade man på bussen.

Det låter nästan konstigt idag.

Vi har fått en fantastisk möjlighet att alltid ha någonting att göra. Nästan all världens musik finns i fickan. Böcker, tidningar, filmer, nyheter, spel, människor och samtal finns några tryck bort.

Men möjligheten att aldrig behöva ha tråkigt har kanske också gjort någonting med vår förmåga att vara stilla.

Det är inte tekniken i sig jag funderar över. Jag tycker om min telefon. Jag tycker om att kunna lyssna på musik när jag promenerar och läsa nyheter när jag väntar någonstans. Jag vill inte tillbaka till någon romantiserad tid där allt påstås ha varit bättre.

Men jag undrar vad som händer med oss när varje tomrum måste fyllas.

När tystnaden blir någonting som ska undvikas.

När en måltid inte längre räcker som sysselsättning.

När ett samtal får konkurrera med en skärm som ligger på bordet.

Och kanske framför allt: vad händer med vår uppmärksamhet när den nästan aldrig får stanna på samma plats?

Det finns något vackert med odelad uppmärksamhet.

Att lyssna på en människa utan att samtidigt kasta en blick på telefonen. Att höra en hel låt utan att göra någonting annat. Att äta en måltid och faktiskt känna smaken. Att gå en promenad utan hörlurar och låta tankarna komma och gå som de vill.

Det låter nästan löjligt enkelt.

Kanske är det därför det blivit så svårt.

För vi har vant oss vid att varje sekund kan innehålla lite mer. Lite information. Lite underhållning. Ett meddelande. En nyhet. En bild. Någon annans tanke.

Och mitt i allt detta kanske vi ibland glömmer bort vår egen.

Jag tror inte att lösningen är att kasta telefonen eller börja längta tillbaka till en värld som inte längre finns.

Kanske räcker det ibland att låta en sak få vara just en sak.

Dricka kaffet.

Se filmen.

Gå promenaden.

Lyssna på människan framför oss.

Och låta resten vänta.

För det är inte mer tid vi behöver.

Vi behöver bara sluta dela upp den vi redan har.