När dagen får sluta i några gitarrackord
- för 5 dagar sedan
- 2 min läsning
Ibland behövs det inte mer än en gitarr, några välbekanta toner och någon man tycker om för att en helt vanlig onsdag ska få ett ovanligt fint slut.
Den här onsdagen närmar sig sitt slut.
Det har varit en sådan där dag som innehållit det mesta. Jobb, människor, samtal, saker som ska hinnas med och sedan kvällens judoträning. När man väl kommer hem efter sådana dagar brukar kroppen redan ha börjat tala om att det snart är dags att stänga ner.
Men så blev det inte riktigt ikväll.
Väl hemma valde Eric en av mina gitarrer och började spela. Jag har några instrument som betyder lite mer än andra. Inte nödvändigtvis för att de är de dyraste eller märkvärdigaste, utan för att de har en känsla i sig. De har varit med länge. Burit låtar, tankar och stunder.
Och så började han spela Blackbird.
Jag lyssnade.
Det finns musik som inte behöver ta stor plats för att fylla ett rum. Blackbird är en sådan låt. Några försiktiga toner på en akustisk gitarr och plötsligt förändras hela stämningen. Tempot går ner. Det som kändes viktigt för bara en stund sedan hamnar lite längre bort.
Det är just sådana ögonblick jag blivit allt mer uppmärksam på med åren.
De små.
De som aldrig hamnar i kalendern.
Ingen skriver in: 22.15 – Eric spelar gitarr i vardagsrummet.
Ändå är det ofta precis de stunderna som blir kvar.
Jag tycker dessutom att det är något särskilt med att se sina barn plocka upp saker som på något sätt har varit en del av ens eget liv. Musik har följt mig genom nästan allt. Jag har spelat den, undervisat i den, lyssnat på den och använt den för att förstå både människor och mig själv.
Och nu sitter Eric där med en av mina gitarrer i händerna.
Det är vackert.
Inte för att han spelar just en låt som jag tycker om. Utan för att musik på något märkligt sätt kan skapa en bro mellan generationer. En låt skriven långt innan han föddes kan plötsligt bli hans. Samtidigt väcker den helt andra minnen hos mig.
Samma toner.
Olika liv.
Samma rum.
Jag satt kvar en stund och lyssnade medan onsdagen sakta försvann utanför fönstret och tänkte att en dag egentligen inte behöver avslutas bättre än så.
En av mina favoritgitarrer.
Min son.
Och Blackbird i vardagsrummet.
Det räckte gott.