När de första läsarrösterna kommer
Det är en annorlunda sak att ge ut en bok.
Först är den bara ens egen. Ord på en skärm, tankar i huvudet, människor som egentligen inte finns men som ändå börjar kännas märkligt verkliga.
Sedan blir det ett manus.
En bok.
Något man kan hålla i handen och till slut händer det kanske allra märkligaste av allt.
Någon annan läser den.
Nu har de första kommentarerna från läsare av Berättelser från Hotel San Micheli börjat komma. Och jag måste erkänna att det känns speciellt.
Väldigt speciellt.
För jag har levt med den här berättelsen länge. Jag skrev den redan 2023, och delar av den blev till på plats i Verona. Jag har gått längs Adige, suttit på caféerna, vandrat genom gränderna och bott på det verkliga Hotel San Micheli.
Samtidigt har Jimmy, Jessica, Luca och Chiara levt sina liv någonstans i mitt huvud.
Jag vet vad de känner. Jag vet vad de längtar efter. Jag vet varför de gör de val de gör.
Men nu vet andra det också och det är nog där någonting förändras.
När någon berättar att de blivit berörda. Att de tänkt vidare efter att ha lagt ifrån sig boken. Att de fastnat för människorna eller miljöerna. Att berättelsen väckt tankar om de egna valen i livet.
Då inser jag att berättelsen inte längre bara är min.
Den har flyttat hemifrån.
Det är lätt att prata om boksläpp, försäljning, recensioner och antal exemplar. Allt det där hör naturligtvis till när man ger ut en bok. Men för mig finns det något som betyder betydligt mer.
Att någon faktiskt har suttit någonstans med min bok i händerna och vänt blad efter blad.
Kanske i soffan på kvällen.
Kanske med en kopp kaffe på morgonen.
Och under några timmar har den människan befunnit sig på Hotel San Micheli tillsammans med Jimmy och Jessica.
Det är en ganska svindlande tanke.
Jag kallade tidigt den här boken för heartgood snarare än feelgood. Jag ville skriva något varmt och hoppfullt, men samtidigt något som fick göra lite ont. En berättelse om kärlek, livsval, längtan och de där vägarna vi aldrig tog. Om att livet går vidare efter ett farväl, men att hjärtat inte alltid gör det på samma sätt.
Nu börjar jag få veta hur den berättelsen landar hos andra och kanske är det först då en bok egentligen blir färdig.
Inte när författaren sätter punkt.
Inte när tryckeriet trycker den.
Inte ens när den släpps.
Utan när någon läser sista sidan, slår ihop boken och sitter kvar en liten stund.
Det är där berättelsen lämnar författaren och blir läsarens och just nu börjar Berättelser från Hotel San Micheli göra precis det.