När det inte blir som planerat
- Kalle Levin
- 19 feb.
- 2 min läsning
Igår fick jag en avisering som tog mig tillbaka exakt ett år i tiden. En bild på oss på väg mot Miami. Solblekta gator, palmträd som svajade i den ljumma brisen väntade på oss.
Det var inte alls självklart att vi skulle åka den där gången. Anette sa nej, tyckte att det var dumdristigt att ge sig iväg när jag var sjuk. Men jag stod på mig. Det var Miami vi pratade om, en efterlängtad resa och dagar vi sett fram emot. Jag ville inte låta en förkylning få stå i vägen.
Så vi kom iväg, och trots att min kropp protesterade njöt jag av staden. Vi promenerade längs Ocean Drive, lyssnade på musiken som strömmade ut från barerna, andades in den salta doften från havet. Jag tog mig igenom dagarna med en envishet som ibland gränsade till dumhet. Och visst, det blev fina minnen – men jag kan ändå se i bilden hur trött jag var, hur blicken sänktes några grader lägre än vanligt.
Nu, ett år senare, sitter jag i New York och har blivit förkyld igen. Ingen feber denna gång, än så länge, men krasslig nog att känna av det. Mina reskamrater har drabbats hårdare i omgångar, vilket har gjort att vi fått anpassa tempot, vila i skift, ta dagarna som de kommer. Planer har justerats, middagar har ställts in, promenader har kortats av.
Att resa är alltid en balansgång mellan förväntningar och verklighet. Ibland blir det magiskt, ibland blir det mest ett test av uthållighet. Men det finns något värdifullt i det också – att acceptera att allt inte alltid blir som man tänkt sig, men att man ändå får minnen, ändå får något att ta med sig hem.
Om ett år kanske jag ser tillbaka på denna resa, precis som jag nu ser tillbaka på Miami, och tänker: "Det blev inte riktigt som planerat, men det blev fantastiskt ändå."
