När det man tycker om också måste vila

Det är lördag morgon och jag har varit vaken en bra stund.

Jag har ätit frukost, druckit mitt kaffe och suttit framför datorn. Utanför är det fortfarande mörkt. November har kommit till Dalsland och det är en sådan där morgon då det egentligen inte finns någon anledning att skynda sig.

Det är ju lördag.

Ändå har jag redan hunnit fundera på en hel del saker som jag skulle kunna göra i dag.

Jag skulle kunna skriva vidare på min roman. Det finns några karaktärer som jag behöver lära känna lite bättre och en berättelse som fortfarande håller på att hitta sin form.

Jag skulle kunna arbeta med bloggen. Det finns alltid något att skriva om, inte minst efter vår resa till Polen. Jag har fortfarande många tankar kvar från dagarna i Gdańsk.

Sedan har vi förstås Färgelanda Judoklubb.

Där finns det nästan hur mycket som helst att ta tag i och så är det skolan.

Jag har precis avslutat den första arbetsveckan efter höstlovet. Det har varit en ganska intensiv vecka med lektioner, elever, planering och alla de där små sakerna som hör till läraryrket.

Det finns alltid något som skulle kunna göras lite bättre. Någon elev som behöver följas upp. Någon uppgift som behöver justeras. Något som jag borde ha hunnit med men som fortfarande ligger kvar.

Så nog finns det saker att göra.

Det gör det nästan alltid.

Men det var egentligen inte det jag hade tänkt skriva om den här morgonen.

Jag har snarare funderat på varför det ibland kan vara så svårt att låta bli.

För jag tycker ju om allt det där.

Jag tycker om att skriva. Jag tycker om att undervisa och jag tycker om att vara engagerad i judoklubben. Jag har aldrig riktigt förstått människor som ser allt engagemang utanför arbetet som en belastning.

För mig har föreningslivet gett oerhört mycket genom åren.

Människor jag annars aldrig hade lärt känna. Vänskaper, erfarenheter och upplevelser som jag inte skulle vilja vara utan och framför allt känslan av att få vara med och skapa något tillsammans med andra.

Det är något väldigt fint i det.

Att se ett barn som för första gången lyckas med ett kast. Att följa en ung människa som växer i självförtroende. Att se människor som kanske aldrig tidigare träffats hitta en gemenskap genom judon.

Sådant betyder något.

På samma sätt är det med skolan.

Det finns dagar då jag kommer hem och är fullständigt slut. Dagar då eleverna har prövat mitt tålamod och då jag har undrat om någonting över huvud taget har gått fram, men så kommer en annan dag. En elev som tidigare haft svårt att komma igång lyckas plötsligt spela något på gitarren. Någon vågar sjunga inför andra. En elev säger något som visar att det jag försökt förklara faktiskt har fastnat.

Och då blir jag påmind om varför jag fortfarande tycker om mitt arbete.

Skrivandet är lite annorlunda.

Där finns ingen klass som väntar på mig. Ingen träningsgrupp som behöver en ledare och ingen styrelse som vill ha ett besked.

Där finns egentligen bara jag och mina egna tankar och kanske är det just därför skrivandet så lätt får konkurrera med allt det andra.

För en roman protesterar inte om jag låter den ligga.

Den skickar inga mejl och undrar varför jag inte har skrivit nästa kapitel.

Den väntar bara.

Men det finns en sak som förenar allt detta.

Det är sådant jag själv har valt att engagera mig i och det är kanske just där problemet ibland uppstår.

När man tycker om det man gör är det inte alltid så enkelt att avgöra när man borde sluta.

Jag kan sitta med ett dokument till judoklubben och tänka att jag bara ska göra färdigt en sak.

Sedan kommer jag på något annat och när jag ändå håller på kan jag lika gärna skicka det där mejlet också.

Plötsligt har en timme blivit två.

Det är inte så att någon har tvingat mig.

Jag har gjort det alldeles frivilligt och det är därför jag ibland har svårt att betrakta det som arbete.

Men tiden går ju ändå.

Det spelar egentligen ingen roll om vi använder den till något vi tycker om eller något vi helst skulle vilja slippa.

Den går inte att få tillbaka.

Jag har tänkt en del på det under senare år.

Inte minst därför att jag har blivit alltmer medveten om hur fort livet faktiskt går.

Det är konstigt. När man är ung känns tiden nästan obegränsad. Man tänker att det finns gott om år för allt man vill göra.

Sedan går åren.

Barnen blir vuxna. Man får barnbarn. Människor som alltid har funnits där börjar försvinna och plötsligt inser man att det där med att ha gott om tid kanske inte riktigt var så självklart som man en gång trodde.

Det betyder inte att jag tänker sluta engagera mig.

Tvärtom.

Jag hoppas kunna fortsätta skriva böcker, undervisa och vara en del av judoklubben under många år framöver, men jag vill också bli bättre på att förstå att livet innehåller mer än det vi åstadkommer.

För några dagar sedan gick jag och Anette omkring i Gdańsk.

Vi besökte historiska platser, åt god mat, promenerade och hade det väldigt bra tillsammans och det slog mig flera gånger hur skönt det var att för en stund befinna sig någonstans där ingen förväntade sig någonting av mig.

Ingen elev som behövde hjälp.

Ingen föreningsfråga som skulle lösas.

Ingen uppgift som måste vara färdig innan dagen var slut.

Vi kunde bara gå där.

Titta på människor, slå oss ner på ett kafé och bestämma vad vi ville göra härnäst.

Det var befriande.

Inte därför att jag ville komma bort från mitt vanliga liv, utan därför att jag fick möjlighet att uppskatta något annat i det.

Och kanske är det just den känslan jag skulle vilja bli bättre på att ta med mig in i vardagen.

Att inte alltid behöva göra något.

Att kunna sitta med Anette en lördagskväll utan att samtidigt fundera på vad som behöver ordnas nästa vecka.

Att kunna lyssna på en gammal Neil Young-låt bara för att jag tycker om den, inte för att den ska bli ett musiktips eller ge inspiration till en text.

Att kunna ta en promenad utan att samtidigt försöka lösa ett problem i huvudet och att ibland kunna låta datorn vara avstängd.

Det låter kanske inte särskilt märkvärdigt, men för mig är det nog något jag behöver öva på. För jag tror faktiskt att det finns en risk med att alltid vara på väg mot nästa sak.

Man kan bli så upptagen av allt man vill göra med sitt liv att man glömmer att det också ska levas och det vore ju ganska sorgligt.

Det är fortfarande lördag morgon.

Om några få timmar väntar judoklubben och de yngsta barnens träning. Det ser jag fram emot.

Sedan finns det förstås saker jag skulle kunna arbeta vidare med.

Men jag tänker försöka låta den här dagen få innehålla lite mindre av sådant som måste göras och lite mer av sådant som bara får vara.

Kanske blir det några sidor på romanen.

Kanske blir det bara en lugn eftermiddag hemma.

Och vet ni vad?

Det behöver faktiskt inte bli något mer än så.

För jag har kommit fram till att engagemang inte alltid behöver mätas i hur många timmar vi lägger ner.

Och ett meningsfullt liv kan knappast mätas i hur många saker vi lyckas bocka av.

Ibland behöver vi bara få finnas till.

Utan uppdrag, utan förväntningar och utan någon särskild plan.

För det är nog inte så att vi måste hinna med allt vi tycker om.

Vi behöver bara ibland våga låta det vi tycker om vila, så att vi också hinner njuta av livet som pågår runt omkring oss.