När en sjöman dör

Under förmiddagen fastnade jag framför Tommy Körberg som uppträdde på Nyhetsmorgon där han sjunger Tomas Andersson Wijs “Nu dör en sjöman”. Och visst – Körberg gör den bra. Han gör den på sitt sätt, stort, brett, med en röst som tar hela rummet i besittning. Det går inte att förneka hans hantverk eller hans förmåga att bära en text. Men ändå. Det där är en låt som bär på ett djup som bara Tomas själv riktigt kan återge. Det är hans sorts mörker. Hans sorts ljus. Hans sorts stillhet mellan raderna. Den plats där orden inte bara är ord utan en del av tystnaden som följer dem.

“Nu dör en sjöman” är en av de där låtarna som rör sig under huden. Den öppnar i det lilla – ett piano, ett ljus, snön utanför. En scen så stilla att man nästan känner hur andetagen blir mjukare. Och så den där raden: det känns som om nån hört min bön. Det är så enkelt. Så mänskligt. En bön som kanske inte ens uttalats högt, men som ändå ligger där som en viskning mellan två hjärtslag.

Och sedan cigaretten som ligger i jeansen på golvet. Hon som reser sig, går till ljuset, tänder. Då dör sjömannen igen. Det är så märkligt vackert och samtidigt så brutalt. Som om varje litet ögonblick av vardag kan slå hål på något större i oss. Som om varje liten låga kan släcka något annat.

Det finns något med sjömannen – som symbol. Han som far ut, som lämnar trygg hamn. Han som är oskyddad för stormarna, som lever mellan världar. I låten är sjömannen kanske inte en person, utan en del av oss. Den del som en gång vågade drömma. Den som ville vidare. Den som var modig. Den som bar hoppet. Och i vissa stunder, när tiden blir tät och hjärtat blir tunt, då dör han. Inte för alltid – men just då.

Tomas sjunger om tre dagar till jul. Ett skitår som snart är slut. Huden kring hjärtat som blivit tunn. Det är just den där sortens rad som bara han kan skriva: den säger så mycket utan att förklara något. Det handlar om trötthet. Om tro. Om att bära ett år på sina axlar och inte veta om man tagit sig igenom eller om man bara överlevt.

Och ändå – i allt det sköra – finns där värme. Jag ska ingenstans. Ingen vet var jag är. Det är ett slags kapitulation och ett slags trygghet på samma gång. Ett beslut om att låta världen vänta. Att vila i ögonblicket. Att låta någon annan få komma nära. När hon kysser hans axel och sedan hans mun är det som om världen – åtminstone för en sekund – slutar skava.

Det fina med Andersson Wij är att han inte förklarar. Han antyder. Han låter lyssnaren gå in i sitt eget mörker, sitt eget ljus, och hitta något där. Det är därför hans tolkning blir den som bär hela vägen. Körbergs version är vacker – absolut – men det finns något i Tomas återhållna berättande som gör att man inte bara hör låten, man befinner sig i den.

Det är låtar som denna som påminner en om att musik ibland står närmare livet än vi själva gör. Att en cigarett i ett par jeans på golvet kan vara mer laddad än tusen stora gester. Att en sjöman kan dö – och dö igen – utan att någon egentligen förstår vad som gått förlorat.

Och kanske är det just därför jag fastnade där i förmiddags. För att det finns stunder i livet när man känner att huden kring hjärtat är lite tunnare. När man förstår att man bär på något som inte fått sitt namn ännu. När man längtar efter ljuset på pianot, efter någon som reser sig, går genom rummet, och tänder.

En sjöman dör. Men kanske är det också så att något annat då får chansen att födas.