När ett fotografi kostade något

Det fanns en tid då ett fotografi faktiskt kostade något. Inte särskilt mycket kanske, men tillräckligt för att man skulle tänka efter innan man tryckte av. I kameran satt en filmrulle med 24 eller 36 bilder. Det var allt. När de var slut var de slut.

Jag minns känslan av att titta på den lilla räknaren på kameran. 31. 32. 33. Tre bilder kvar. Då fotograferade man inte maten från fyra olika vinklar. Man tog inte tjugo bilder av samma solnedgång för att sedan välja den bästa och man fotograferade definitivt inte sig själv hundra gånger för att hitta en bild där man såg lagom spontan ut.

Man valde. Det där ögonblicket får bli en bild. Klick. Sedan gick livet vidare och kanske är det just den delen jag tänker mest på. För idag kan vi fotografera nästan obegränsat. Telefonen ligger i fickan och kameran är alltid med. Ett barnbarn som skrattar, en vacker kvällshimmel, en middag, en konsert, en promenad, en kopp kaffe på ett café – allt kan dokumenteras och det gör vi. Jag också.

Jag tycker om fotografier. Jag tycker om att kunna gå tillbaka och se platser jag varit på, människor jag mött och stunder som annars kanske hade bleknat. Jag skulle absolut inte vilja återvända till en värld där varje bild måste övervägas utifrån hur många exponeringar som återstår på filmrullen. Ändå undrar jag ibland om vi har förlorat någonting på vägen.

För förr var själva fotograferandet bara en liten del av upplevelsen. Man tog bilden. Sedan stoppade man undan kameran. Resten fick man komma ihåg själv. Det fanns dessutom något märkligt fint i väntan. Man kom hem från semestern med några filmrullar i väskan. Lämnade in dem för framkallning och fick vänta. Några dagar senare hämtade man ett kuvert med fotografier. Och först då fick man veta vad man egentligen hade fotograferat.

Någon blundade. Någon hade huvudet utanför bilden. En bild var suddig. På en annan hade ett finger lyckats hamna framför objektivet och ibland fanns där en bild som blev alldeles fantastisk. Inte därför att den var perfekt, utan därför att den fångade någonting.

Sedan hamnade fotografierna i album. Det är kanske den största skillnaden. Vi hade hundratals fotografier och tittade på dem många gånger. Nu har vi tusentals fotografier och tittar kanske på väldigt få av dem. De ligger någonstans i telefonen. 2023. 2024. 2025. Tiotusentals små ögonblick som vi varit så angelägna om att spara att vi nästan inte längre vet vad vi har sparat.

Och där någonstans finns en märklig paradox. Ju enklare det har blivit att bevara våra minnen, desto mindre värdefull tycks varje enskild bild ha blivit.

Jag kan fortfarande minnas gamla fotografier som om de vore föremål. Jag minns albumen. Plastfickorna. De lite tjockare pappersbilderna. Ibland en handskriven rad bredvid: ”Sommaren 1987.” ”Hos mormor.” ”Första dagen på semestern.” Det var inte bara bilder. Det var berättelser.

Och kanske berodde det på att det fanns luckor mellan fotografierna. En semester på två veckor kunde resultera i 36 bilder. Det betydde att nästan hela resan saknades på fotografi. Ändå minns vi den. Kanske till och med just därför. För minnet fick själv fylla mellanrummen.

I dag kan en enda eftermiddag generera fler bilder än en hel semester gjorde då. Vi fotograferar barnens födelsedagar, konserterna, julen, maten, utsikten, promenaden och oss själva framför alltihop. Det är egentligen fantastiskt. Men ibland ser jag människor – och säkert mig själv också – uppleva något genom en skärm medan det händer framför dem. En konsert där hundratals telefoner lyfts samtidigt. Ett barn som blåser ut ljusen medan alla vuxna försöker få rätt vinkel. En solnedgång som omedelbart måste fångas. Som om ögonblicket inte riktigt räknas förrän det finns sparat någonstans och det är där skillnaden finns. Förr tog vi fotografier för att bevara ett minne. I dag finns risken att vi dokumenterar ett liv. Det är inte riktigt samma sak.

Att bevara ett minne handlar om att välja ut några ögonblick som får representera något större. Att dokumentera ett liv handlar nästan om motsatsen – rädslan för att något ska försvinna om vi inte fångar allt. Men livet kommer alltid att försvinna medan det pågår. Det är liksom en del av konstruktionen.

Kanske behöver inte varje middag sparas. Kanske behöver inte varje vacker utsikt fotograferas. Kanske finns det ögonblick som får vara helt odokumenterade och ändå bli några av dem vi minns allra längst.

Jag vill inte ha tillbaka filmrullarna. Jag saknar inte kostnaden för framkallning. Jag saknar definitivt inte besvikelsen när halva rullen visade sig vara suddig och någon blundade på resten. Men jag kan sakna begränsningen. De där 24 eller 36 möjligheterna tvingade oss att göra något som blivit allt ovanligare. Att välja.

Det här ögonblicket är värt en bild. De andra får jag bära med mig själv.

Och det är därför jag ibland tänker att vi fotograferade betydligt mindre då – men tittade mer. Både på fotografierna. Och på livet medan det faktiskt pågick.