När han tittar på mig så där

Det finns stunder som känns som hela livet på en gång. En blick, ett skratt, en liten hand mot min arm. Som om allt som betyder något får plats just där – vid köksbordet, med en glasspinne och en kopp kaffe.

Jag vet inte om han minns de här ögonblicken när han blir äldre. Men jag vet att jag gör det. Jag minns dem redan innan de hunnit ta slut. Hans sätt att berätta något på sitt alldeles egna språk, med munnen full av glass och hjärtat fullt av världens alla upptäckter.

Det finns en sorts stillhet i att få vara nära ett barn som man älskar så mycket att man känner sig hel bara av att se det le. Och ändå, varje gång han åker hem, l ämnar han efter sig en längtan. Den där tystnaden som bara finns när huset gått från liv till saknad.

Men jag vet också att det är just den längtan som gör att jag uppskattar varje stund ännu mer. För varje gång vi ses är det som om världen blir lite mer färg, lite mer musik, lite mer liv.

Så jag sitter kvar en stund efteråt, med kaffet som kallnat och ett leende som dröjer sig kvar.

Och tänker att om lycka hade ett ansikte – så skulle det se ut precis så här.