När jag återvänder

Jag och Selma

Jag har alltid varit svag för människor som ser världen på sitt eget sätt. Som inte bara går vägen fram, utan stannar till vid grindarna, känner på stängslet, lyssnar till vinden. Selma Lagerlöf var en sådan människa. Hon skrev som om jorden och himlen satt vid samma bord, som om vardagen och sagan drack kaffe ur samma kopp.

När jag tänker på hennes böcker är det Gösta Berlings saga som ligger mig närmast. Den är vild, vacker och sorgsen på samma gång. En berättelse om människor som bär sina fel som medaljer, som älskar för mycket, dricker för mycket, längtar för mycket — men som ändå försöker leva. Det är där jag känner igen mig. I kampen mellan friheten och ansvaret. I viljan att göra gott, men ibland gå vilse på vägen.

Selma skrev sin bok i en tid då världen ville att hon skulle vara något annat. Lärarinna. Korrekt. Stillastående. Men hon vägrade. Hon lyssnade på rösten som viskade att fantasin också är en sanning. Och det är nog just därför hennes ord fortfarande andas — för att de föddes ur modet att gå sin egen väg.

När jag läser Gösta Berlings saga idag ser jag inte bara en klassiker. Jag ser ett slags livsmanual för alla oss som ibland tvivlar, som försöker hålla värmen i hjärtat när världen känns kall.

Jag tänker på Selma i sitt arbetsrum på Mårbacka, hur hon böjde sig över sina sidor, med ljuset från en värmländsk morgon över handen. Och jag tänker på oss andra — som fortfarande försöker skriva våra egna sagor, i vår tid, med våra egna ord.

För någonstans, djupt där inne, vill vi alla bli berättade.