När krafterna tryter men viljan består

Kvällen har lagt sig. Jag har kommit hem från träningen och känner mig ovanligt trött. Ibland går man därifrån med känslan av styrka, ibland med känslan av att all kraft redan var förbrukad när man klev in på mattan. Ikväll var det det sistnämnda.

Det har varit en intensiv vecka, fylld av uppgifter, ansvar och intryck som tränger sig på även när man försöker koppla bort. Och vecka 41 ser inte ut att bli mindre innehållsrik. Ibland undrar jag hur jag egentligen orkar.

Men kanske är det just därför träningen betyder så mycket. För även när kroppen säger ifrån, så påminner den mig om att jag försöker. Att jag inte ger upp. Jag vet att jag måste bli bättre. Måste ta i mer. Måste göra det som krävs för att känna mig pigg och stark igen.

Det är märkligt hur vissa kvällar, även de tunga, bär på något slags löfte. Som om tröttheten själv är en viskning om att man fortfarande är på väg.