När livet känns tungt tar jag fram den här bilden

När livet känns tungt tar jag fram den här bilden

Det har varit en ganska intensiv period. Tempot har varit högt och det har funnits mycket som krävt både tid, tankar och energi. Skolan, judoklubben, skrivandet och allt det där andra som behöver ordnas, lösas och följas upp.

Samtidigt har jag dragits med en förkylning som inte riktigt vill ge sig. En sådan där seg historia som ligger kvar i kroppen och gör att varje dag känns lite tyngre än den borde. Man fortsätter förstås ändå. Gör det som behöver göras, svarar på nästa mejl och tar sig an nästa punkt. Men ibland blir stegen en aning långsammare.

Det är i sådana stunder jag brukar ta fram den här bilden.

Jag älskar den.

Jag älskar glädjen i den. Närheten. Det turkosa vattnet, solen och snorkelmaskerna som sitter lite på sned. Jag älskar att bilden inte verkar innehålla ett enda bekymmer. Bara en stund på en grekisk paradisö tillsammans med några av de människor som betyder allra mest.

När jag ser den minns jag inte bara platsen. Jag minns känslan.

Värmen mot huden. Det klara vattnet. Skratten. Sällskapet. Den där sällsynta upplevelsen av att ingenting behövde skyndas på. Ingenstans att vara och ingenting som måste bli färdigt före ett visst klockslag. Vi var bara där, mitt i allt det vackra.

Bilder är märkliga på det sättet. De fryser inte bara det som syntes. De kan också bevara sådant som inte går att fotografera: en känsla av trygghet, ett skratt som precis tystnat och vetskapen om att man befinner sig på rätt plats tillsammans med rätt människor.

Den här bilden påminner mig om vad som är viktigt när vardagen börjar låta för högt.

Familjen betyder allt.

Barnen betyder allt.

Det förändras inte bara för att de blir vuxna och bygger sina egna liv. Man slutar aldrig att vara förälder. Omsorgen försvinner inte och kärleken blir inte mindre. Om något växer den, tillsammans med minnena och stoltheten över de människor de har blivit.

Livet består förstås inte bara av grekiska paradisöar och turkost vatten. Oftast består det av helt vanliga tisdagar, envisa förkylningar, fulla kalendrar och saker som måste lösas. Men kanske är det just därför vi behöver bilder som den här.

Inte för att fly från verkligheten, utan för att komma ihåg vad verkligheten också innehåller.

Glädje. Närhet. Kärlek. Människor som bär en utan att ens veta om det.

Så när det känns lite tungt tar jag fram den här bilden. Jag låter blicken vila på den en stund och reser tillbaka till det där vattnet, den där solen och det där sällskapet.

Och plötsligt känns allt lite lättare igen.