När man bara skulle vila ögonen

Man sätter sig i fåtöljen. Bara några minuter. Bara för att vila ögonen lite. Bara för att låta kroppen komma ikapp efter jobbet, trädgårdsarbetet, träningen eller vad det nu är som gjort dagen längre än man tänkt sig.

Sedan händer något.

Tio minuter försvinner. Kanske tjugo. Kanske fyrtiofem, kanske ännu mer...

Och när man vaknar vet man direkt att det inte längre går att hävda att man bara vilade.

Det märkliga är att det finns få saker vuxna människor är så ovilliga att erkänna som just en oplanerad soff eller fåtölj sömn.

"Jag sov inte."

Nej, naturligtvis inte.

Du låg bara helt stilla, med öppen mun, snarkade så att kaffekoppen vibrerade på bordet och reagerade inte när någon sa ditt namn tre gånger.

Vi har alla varit där.

När man var yngre kunde man köra på hur länge som helst. Sena kvällar, tidiga morgnar och ändå fungera dagen efter. Nu räcker det ibland med en varm filt, ett lågmält TV-program och fem minuter av stillhet för att hjärnan ska stänga ned verksamheten som ett kontor fredag eftermiddag.

Det verkliga problemet uppstår när någon tar fram mobilen.

För det finns få fotografier som är mindre smickrande än bilder på människor som somnat utan att mena det.

Huvudet i en omöjlig vinkel.

Glasögonen på sned.

En hand fastklämd under kroppen.

Ansiktsuttrycket någonstans mellan djup meditation och medicinskt nödläge.

Och naturligtvis hamnar bilden i familjens gruppchatt inom några sekunder.

Ändå finns det något fint i den där förbjudna lilla eftermiddagssömnen.

Kanske är det kroppen som säger ifrån. Kanske är det bara livet som till slut kräver några minuter tillbaka av all den energi vi spenderat.

I en tid när vi förväntas vara effektiva, uppkopplade och tillgängliga hela tiden finns det nästan något rebelliskt i att somna mitt på dagen.

Särskilt när man inte hade tänkt göra det.

Eller som vi brukar säga:

"Jag sov inte alls. Jag vilade bara ögonen."

Och det hade säkert varit en trovärdig förklaring om ingen hade tagit kort.