När man inte längre vill imponera på någon
- för 3 dagar sedan
- 2 min läsning
Det händer något med oss människor med åren.
Sakta. Nästan omärkligt.
Man börjar släppa taget om sådant som tidigare kändes viktigt.
Att framstå på ett visst sätt.
Att bli beundrad.
Att försöka passa in överallt.
Att hela tiden behöva bevisa sitt värde.
Jag tror många människor går runt större delen av sina liv och försöker imponera.
Genom jobb.
Pengar.
Kunskap.
Kläder.
Resor.
Titlar.
Åsikter.
Framgångar.
Och det är kanske inte så konstigt.
Vi växer upp i en värld där människor väldigt tidigt lär sig att värde ofta verkar hänga ihop med prestation.
Vad man åstadkommer. Hur man ser ut. Vad andra tycker.
Men någonstans längs vägen börjar en del människor tröttna på det där.
Man inser att det är utmattande att hela tiden försöka vara någon och kanske ännu mer utmattande att försöka vara någon inför andra.
Jag känner igen det där hos mig själv.
Hur vissa saker som betydde mycket förr känns märkligt oviktiga idag.
Jag behöver inte längre gå in i varje rum och känna att jag måste göra avtryck.
Behöver inte vinna varje diskussion.
Behöver inte få alla att förstå mig, eller ens tycka om mig.
Det är faktiskt ganska befriande.
För när behovet av att imponera minskar händer något annat.
Man börjar uppskatta saker på riktigt.
Samtal istället för status.
Närvaro istället för bekräftelse.
Människor som får en att känna lugn istället för prestige.
Man börjar också göra saker av andra skäl.
Inte för applåder.
Inte för att det ser bra ut, utan för att det betyder något.
Skriva för att man måste skriva.
Träna för att man mår bra av det.
Resa för att man vill uppleva världen.
Sitta länge vid ett middagsbord för att man tycker om människorna där.
Det finns en frihet i det som är svår att beskriva och det är därför vissa människor blir mjukare med åren.
Inte svagare, utan friare.
De har inte längre samma behov av att hela tiden bli sedda. De vet ungefär vilka de är ändå.
Det betyder förstås inte att man slutar tvivla eller att man slutar vilja utvecklas.
Men man slutar kanske leva lika mycket genom andras blickar.
Det är skillnad.
Jag tror faktiskt att många människor innerst inne längtar dit.
Till en punkt där livet inte längre handlar så mycket om att imponera.
Utan om att känna: Det här är jag och det får räcka.