När man märker att året börjar släppa taget

Luften är speciell så här i mitten av december.

Inte bara mörkret, inte bara kylan, utan en stillhet som lägger sig över dagarna som ett tunt lager frost. Det är som om året själv börjar dra sig tillbaka. Inte abrupt, inte dramatiskt – mer som en gammal vän som långsamt reser sig ur fåtöljen, stryker händerna över knäna och säger: nu börjar jag bli färdig.

Jag märker det i hur ljuset faller.

I hur kvällarna tystnar lite snabbare.

I hur tankarna får en annan tyngd, som om de söker avslut utan att jag bett om det.

Det är den här tiden då man varken summerar eller planerar, utan bara… märker.

Ser tillbaka utan att fastna.

Ser framåt utan att skynda.

Året har sin egen rytm.

Och just nu är den mjuk, lågmäld, nästan öm.

I början av december pressar man ofta fram en sorts energi – listor, planer, måsten. Men när dagarna passerat den första veckan händer något märkligt: året börjar släppa taget före oss. Det släpper sina krav, sitt tempo, sin brådska. Det ger oss en chans att andas innan vi kliver över tröskeln till nästa kapitel.

Och kanske är det det som gör december så speciell – att den inte kräver något nytt av oss. Den kräver inte början. Den kräver inte fart. Den bjuder bara in till att sitta en stund med det som varit, utan att döma det, utan att analysera det sönder.

Det finns en mildhet i det.

I kväll tänker jag på allt som fått plats under året.

Det som stannat.

Det som försvunnit.

Det som hållit mig uppe.

Det som tärt.

Allt det som inte blev som jag tänkte – och allt som blev bättre än jag vågat hoppas.

Och mitt i den här stilla decemberrytmen kommer en tanke:

Kanske är det först när året börjar släppa taget om oss som vi kan släppa taget om det.

Inte på en gång, inte med stora ord – utan bara långsamt, som snö som smälter av en varm hand.

Jag gillar den känslan.

Att saker får rinna av en.

Att man inte måste hålla så hårt.

Att året snart är fullbordat, oavsett hur bra eller svårt det varit, och att man nu får gå in i de sista dagarna med en sorts mild nyfikenhet.

Det är fint, faktiskt.

Att stå här i december och känna att allt inte behöver hinnas, lösas eller påskyndas.

Året drar sig tillbaka.

Och jag låter det göra det.