När man själv går på tomgång

Det finns människor som har en särskild förmåga att få andra att orka lite till.

De lyssnar. De ställer upp. De svarar när telefonen ringer och säger: ”Självklart, det ordnar sig.” De märker när någon annan behöver stöd och försöker finnas där, även när deras egen energi redan börjar ta slut.

Det fina med sådana människor är lätt att se. Det svåra är att upptäcka vad det kostar dem.

För den som alltid verkar stark får sällan frågan hur det egentligen är. Omgivningen vänjer sig vid att den personen finns där. Att hon eller han håller ihop, löser problem och sprider lugn omkring sig. Det blir nästan en del av rollen.

Men ingen människa kan vara en outtömlig källa.

Vi behöver också få luta oss mot någon. Vi behöver dagar då vi inte orkar bära andras bekymmer, svara på alla meddelanden eller vara den som hittar lösningen. Det betyder inte att vi har blivit mindre omtänksamma. Det betyder att vi också är människor.

Jag tror att många av oss har svårt att säga: ”I dag räcker inte min ork till.” Vi vill inte göra någon besviken. Vi vill inte verka själviska. Så vi fortsätter, fast kroppen och tankarna redan har börjat signalera att det behövs en paus.

Men omtanke borde inte innebära att man tömmer sig själv.

Det måste få finnas gränser även i de finaste relationerna. Ett nej behöver inte vara ett avståndstagande. En paus behöver inte betyda att man slutat bry sig. Ibland är det just pausen som gör att man kan fortsätta finnas där, på ett sätt som håller över tid och kanske behöver vi bli bättre på att fråga den som alltid frågar hur vi mår:

Hur är det med dig?

Inte av artighet. Inte i förbifarten. Utan med tid nog att lyssna på svaret.

För också den som brukar ge andra kraft kan behöva få lite tillbaka.