När månen hänger lågt och man inte riktigt vet varför det känns i bröstet

Det händer ibland.

Att jag går ut sent.

Bara för att få andas en stund. För att känna kvällen.

Eller kanske mig själv.

Och så ser jag månen. Stor. Tyst. Hängande lågt över träden.

Som om den också behövde komma lite närmare.

Och det slår mig varje gång –hur något så välbekant ändå kan kännas så nytt.

Så omvälvande, nästan barnsligt vackert.

Som om något i kroppen drar ihop sig lite.Som om hjärtat lyssnar.

Det är svårt att förklara.

Det handlar inte om romantik. Inte om vetenskap. Bara om en känsla. Att man är liten. Men ändå inte ensam. Att något gammalt vaknar till liv. En sorg. Ett minne. En längtan.Eller bara en stilla påminnelse om att tiden går.

Månen säger ingenting. Men ändå känns det som att den ser oss.

Allihop.

Med våra tankar, våra sorger, våra drömmar.

Som ett tyst vittne till allt vi bär.

Och kanske är det därför jag ibland stannar upp,mitt i steget.

Tittar upp och andas in.

För ibland räcker det att månen är där.

Och att man får känna lite.

Utan att förstå varför.