När någon fortfarande finns kvar i tankarna

Det är Alla helgons dag i dag. En dag då tankarna naturligt går till människor som inte längre finns bland oss. Till dem vi saknar, och till allt det där som lever kvar: orden, skratten, vanorna och minnena vi bär med oss.

När jag ser tillbaka på 2026 har det, personligen, varit ett bra år. Det har rymt mycket fint och många stunder jag är tacksam för. Men året har också tagit ifrån oss alldeles för många människor. För många nära har lämnat detta jordeliv, och varje gång påminns man om hur skört livet är och hur stor plats en människa kan lämna efter sig.

För bara några få dagar sedan gick någon som betytt mycket för mig bort. Den där tanken är fortfarande ny, och det är svårt att förstå att en människa som funnits där inte längre gör det. Ändå märker jag hur personen fortsätter att påverka mig. I tankarna som återkommer, i minnena som dyker upp utan förvarning och i sådant jag fortfarande skulle vilja säga.

För det är så när någon lämnar oss. Först känns frånvaron nästan större än allt annat. Sedan börjar minnena ta plats bredvid sorgen. Inte för att saknaden försvinner, utan för att den vi saknar också finns kvar i det vi fått dela.

I kväll tänds ljus på kyrkogårdar runt om i landet. Små lågor, var och en förknippad med en människa och en berättelse. Men vi bär också våra ljus inom oss. De finns där i det vi minns, i det vi har lärt oss och i spåren andra lämnat efter sig i våra liv.

I dag tänker jag på alla dem som inte längre är här. Och på att någon kan vara borta, men ändå fortsätta påverka den man är.