När någon säger ”tiden går fort”

”Tiden går fort.”

Det är en sådan där mening vi säger nästan utan att tänka på den.

September redan.

Är det verkligen fredag igen?

Var det inte nyss jul?

Hur kan barnen redan vara så stora?

Det känns som om sommaren precis började.

Och alltid samma slutsats:

Tiden går så fort.

Men jag har börjat fundera på om det verkligen är tiden som går fortare.

En minut är fortfarande sextio sekunder. Ett dygn består fortfarande av tjugofyra timmar. September kommer inte snabbare i år än den gjorde när jag var tio.

Ändå känns det så.

Kanske beror det på att livet fylls.

Med arbete. Människor. Möten. Måsten. Meddelanden. Tvättmaskiner som ska tömmas, mejl som ska besvaras, tider som ska passas och saker som vi lovat att komma ihåg, men också med sådant vi faktiskt vill ha där.

Middagar. Samtal. Barn. Barnbarn. Vänner. Resor. Träningar. Projekt. Böcker. Musik. Planer.

Livet blir fullt.

Och någonstans mitt i allt det där händer något märkligt med vår upplevelse av tiden.

Jag minns barndomens sommarlov som oändliga.

Inte för att de var längre än dagens somrar, utan kanske för att dagarna hade färre hållpunkter. En eftermiddag kunde bestå av nästan ingenting och ändå kännas enorm.

Man cyklade någonstans.

Satt på en brygga.

Väntade på en kompis.

Hade tråkigt.

Gick hem när man blev hungrig.

I dag kan jag ibland titta på klockan på morgonen och sedan, åtminstone känslomässigt, titta på den igen och upptäcka att det är kväll.

Däremellan har förstås ett helt liv hunnit pågå och kanske är det just det som är skillnaden.

När vi säger att tiden går fort menar vi kanske egentligen:

Det händer mycket.

Jag hinner mycket.

Jag tänker på mycket.

Jag försöker hålla reda på mycket och varje dag är redan på väg att bli fylld innan den ens har börjat.

Det finns också något annat i uttrycket ”tiden går fort”.

En sorts sorg.

För plötsligt står man där framför ett fotografi och inser att bilden togs för tio år sedan.

Man möter någon man inte sett på länge och ser tiden i varandras ansikten.

Man tittar på ett barn som inte längre är ett barn.

Man kommer tillbaka till en plats och märker att nästan allt ser likadant ut – samtidigt som man själv inte är densamma som sist.

Det är kanske först då tiden blir synlig.

Inte på klockan, utan i förändringen.

Jag tror att det är därför vissa ögonblick kan kännas så märkligt stora.

En kväll på altanen.

Ett samtal i bilen.

Någon som somnar bredvid en i soffan.

En kopp kaffe en helt vanlig tisdag.

Ingenting särskilt händer.

Och ändå kan man plötsligt känna:

Det här är livet.

Inte det som ska börja nästa vecka.

Inte det som kommer när projektet är klart, semestern börjar eller kalendern lugnar sig.

Det här.

Just nu.

Kanske är det därför jag allt oftare försöker vara försiktig när jag säger att tiden går fort.

För meningen låter nästan som om tiden vore en motståndare.

Som om den stal något från oss, men tiden gör egentligen bara det den alltid gjort.

Den går.

Det är vi som fyller den och det är ju faktiskt inte bara något sorgligt.

Att åren känns snabba kan också betyda att livet innehållit människor att bry sig om, saker att längta efter, platser att åka till, arbete att göra och berättelser att minnas.

Ett tomt år hade kanske känts längre, men jag är inte säker på att jag hade velat ha det.

Problemet uppstår kanske först när livet blir så fyllt att vi inte längre hinner vara med i det.

När vi hela tiden befinner oss på väg till nästa sak.

När måndagen mest blir transportsträcka till fredag.

När september blir väntan på höstlovet, hösten väntan på jul och vintern väntan på våren.

Då går inte bara tiden.

Då riskerar också livet att passera.

Så nästa gång någon säger:

”Herregud vad tiden går fort.”

kanske svaret egentligen borde vara:

Ja.

Livet är väldigt fullt just nu och sedan kanske vi borde stanna där en liten stund.

Mitt i allt det fulla och faktiskt vara med.