När principerna blir tillfälliga- då förlorar idrotten sin trovärdighet

Internationella Olympiska Kommittén har beslutat att öppna dörren för en återgång till den internationella idrottsgemenskapen för Ryssland.

Det är ett beslut som förtjänar betydligt större debatt än det fått.

För bara några år sedan var budskapet glasklart. Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina och den ryska olympiska kommitténs agerande i de ockuperade områdena drog idrottsvärlden en tydlig gräns. Sanktionerna skulle visa att den olympiska rörelsen inte kunde fortsätta som om ingenting hade hänt.

Nu förändras hållningen.

Frågan är varför.

Kriget är inte över. Ryska attacker mot ukrainska städer fortsätter. Miljoner människor lever fortfarande med konsekvenserna av invasionen. De omständigheter som låg bakom de internationella sanktionerna har i grunden inte upphört.

IOK:s argument är att enskilda idrottare inte ska hållas ansvariga för sin regerings beslut. Det är ett resonemang som förtjänar respekt. Ingen människa väljer var hon föds, och många idrottare har ägnat hela sina liv åt sin sport utan att ha något inflytande över den politik som förs i deras hemland.

Men internationell elitidrott handlar inte enbart om individer.

Den handlar också om symboler.

När nationer marscherar in under sina flaggor, när medaljer räknas och framgångar används i den nationella berättelsen blir idrott en del av något större än själva tävlingen. Det är därför internationella sanktioner inom idrotten över huvud taget existerar.

Om man väljer att lätta på dem medan orsakerna bakom dem fortfarande består måste man också vara beredd att förklara vilken princip som har förändrats.

Annars riskerar signalen att bli att tiden i sig räcker.

Att tillräckligt många månader eller år kan väga tyngre än de handlingar som en gång ledde fram till beslutet.

Det är en farlig utveckling.

Idrottsrörelsen talar ofta om värdegrund, respekt, demokrati och mänskliga rättigheter. Den vill vara en kraft för fred och gemenskap. Just därför måste också dess beslut tåla att granskas utifrån samma värderingar.

Om principerna bara gäller när de är enkla att försvara är de inga principer.

De blir tillfälliga ställningstaganden.

Det handlar inte om att stänga ute människor för alltid. Det handlar om att internationella organisationer måste stå för konsekvens. Sanktioner är meningsfulla bara så länge de bygger på tydliga villkor. När villkoren blir otydliga förlorar de sin kraft.

Kanske är det just där den största faran ligger.

Inte i att några idrottare får tävla igen.

Utan i att världen får intrycket att även de mest grundläggande värderingarna har ett bäst före-datum.

Och om idrottens principer kan förhandlas bort innan orsakerna till dem har försvunnit, då är det inte bara sanktionerna som försvagas.

Då försvagas också förtroendet för den internationella idrottsrörelsen.