När regnet tog över

Det kom plötsligt, men ändå med en viss värdighet. Som om himlen först samlade sig. Tvekade ett ögonblick. Sen öppnade den sig.

Jag satt under taket på balkongen igår kväll när regnet kom. Det var ett sånt där regn som inte smyger. Ett regn som inte ber om ursäkt. Ett regn som har bestämt sig. Jag hade kaffekoppen i handen, en bok i knät, och allt annat blev stilla.

Det började som ett mummel – ett svagt sus i träden – och sen small det till. Dropparna föll tätt, raka som strängar, studsade mot marken, blötte ner löv, gräs, asfalt. En vägg av vatten drog förbi, men där jag satt var jag skyddad. Och det var något vilsamt i just det – att få vara mitt i något så kraftfullt utan att behöva värja sig.

Det luktade sommarregn. Du vet den där blandningen av jord, grönska och asfalt. Jag tror inte det finns någon parfym i världen som kan härma den doften. Den måste bara upplevas. I stunden. I kroppen.

Och så satt jag där. Läste. Sörplade kaffe. Lyssnade på ljudet av regn som slog mot plåttaket och smög sig in mellan orden i boken. Världen krympte till några meter – till boken, kaffet, trädet framför mig som långsamt droppade av.

Jag älskar såna kvällar. När inget särskilt händer – men allt känns.