När scenljuset tänds igen

För en vecka sedan.

Det är märkligt hur vissa platser bär på så mycket historia. Man kan gå in genom dörren som vilken kväll som helst – men i kroppen finns minnen som genast vaknar till liv.

Den här kvällen var det Back Road Band som spelade.

Och där stod jag tillsammans med några andra gamla medlemmar från Beer Drinking Boys Tillsammans med ungdomarna i Back Road Band.

Och någonstans där, mitt i allt, händer något.

Ni vet den där känslan.

Den där som börjar som ett litet stick i magen men som snabbt växer till något större.

Den där känslan som säger:

"Tänk om man skulle göra det igen".

Tänk om man skulle damma av låtarna.

Tänk om man skulle ringa runt till grabbarna.

Tänk om man skulle repa några kvällar i veckan.

Och tänk om man faktiskt skulle ge sig ut på vägarna igen.

Inte för framgångarna.

Inte för att någon väntar på oss.

Utan för att det fortfarande finns något där.

Den där energin.

Den där glädjen.

Den där känslan av att tre ackord och en förstärkare faktiskt kan räcka för att känna sig levande.

Sådana här kvällar påminner mig om något viktigt. Musiken försvinner aldrig riktigt.

Den ligger bara och väntar.

På rätt kväll.

På rätt scen.

På rätt gäng.

Och ibland räcker det med att stå där i publiken och se ett band spela för att tänka:

Kanske är det dags igen.