När sista allsången har klingat ut

Det är onsdag morgon och om en stund ska jag ge mig iväg till jobbet. Semestern är över, vardagen har återvänt och dagarna börjar fyllas av tider som ska passas och uppgifter som ska göras.

Samtidigt finns sommaren fortfarande kvar utanför fönstret. Det är augusti, kvällarna är ännu ljusa och värmen kan stanna länge än. Ändå hände något i går kväll som varje år påminner om att vi är på väg in i en annan del av året.

Det var dags för sommarens sista Allsång på Skansen. Jag hade virat in mig i en filt och hade bestämy mig för att se hela programmet.

Pernilla Wahlgren gästades av Eva Dahlgren, Lena Philipsson, A*Teens, Nanne Grönvall och Elisabeth Andreassen samt Carola. Det blev ett program med flera generationer svensk populärmusik samlade på Sollidenscenen.

Jag uppskattade verkligen programmet. Det fanns något varmt i hela kvällen, men allra starkast blev det för mig att se Pernilla Wahlgren, Lena Philipsson och Carola tillsammans.

För den som var ung under 1980-talet var de inte vilka artister som helst. Carola slog igenom med full kraft med Främling1983. Pernilla Wahlgren stod på Melodifestivalens scen med Piccadilly Circus 1985 och året därpå kom Lena Philipsson med Kärleken är evig. De fanns på skivomslag, affischer, löpsedlar och i tidningar. De jämfördes ständigt och framställdes som om de slogs om utrymmet, publiken och positionen som landets populäraste kvinnliga artist.

Man skulle välja en favorit. Vem var störst? Vem sjöng bäst? Vem hade den starkaste låten? Vem skulle finnas kvar längst?

Nu har närmare ett helt vuxenliv passerat sedan dess.

Där stod de i går, fortfarande mitt i rampljuset men utan att behöva bevisa någonting. Det fanns en värme och en ödmjukhet dem emellan som gjorde mig glad. De gav plats åt varandra, såg varandra och bar sin gemensamma historia med en självklarhet som bara tiden kan skapa.

Det var inte längre tre unga artister som andra ville ställa mot varandra. Det var tre kvinnor med långa karriärer, enorm erfarenhet och en trygghet i allt de har åstadkommit. De vet vad de själva betyder, men också vad de andra har betytt.

Jag tyckte mycket om att se det.

För det säger också något om åren som går. När man är ung handlar mycket om att komma först, bli sedd och hitta sin plats. Senare i livet förstår man att andras framgångar inte tar någonting ifrån ens egna. Det finns plats för flera berättelser, flera röster och flera sorters storhet.

På samma sätt säger det sista allsångsprogrammet något om sommaren. Det betyder inte att sommaren är slut. Den tar inte slut för att ett tv-program gör det. Men en av dess fasta hållpunkter försvinner. Tisdagskvällarna på Sollidenscenen är över, samtidigt som skolor och arbetsplatser åter fylls av människor.

Sommaren övergår från att vara något vi befinner oss mitt i till att bli något vi börjar se tillbaka på.

Snart går jag ut genom dörren och åker till jobbet. En vanlig onsdag väntar. Ändå bär jag med mig något från gårdagens program: bilden av tre artister som en gång ställdes mot varandra, men som nu möttes med värme, respekt och ödmjukhet.

Det är en vacker bild av vad tiden också kan göra med oss.

Den behöver inte bara föra oss längre bort från det som var. Den kan också göra oss tryggare, generösare och bättre på att se varandra.

Sommaren är fortfarande här.