När tiden stannar på en parkeringsplats utanför ICA

Det var inte meningen att jag skulle bli kvar där så länge.Jag skulle bara in snabbt. En mjölk, ett paket kaffe. Det var en sån där vanlig tisdag, ingen särskild temperatur, inget särskilt humör. Men någonting gjorde att jag blev sittande i bilen en stund innan jag gick in.

Parkeringsplatser är inte byggda för kontemplation. De är byggda för rotation. För in och ut, för på väg någon annanstans. Men just där, just då, stannade tiden en aning. En man med plastpåsar i båda händerna försökte låsa upp en bildörr som inte var hans. En kvinna stod och pratade i sin telefon och lät hela ICA-parkeringen höra om sin sons förskoleproblem. Och precis när jag skulle kliva ur bilen kom ett gäng ungdomar förbi, skrattande, svajande på styret. En av dem hade en boombox i ryggsäcken som spelade en gammal Kent-låt. Jag vet inte varför just det grep tag i mig, men det gjorde det.

Jag satt kvar.

Inte för att jag var trött. Inte för att jag inte orkade handla. Utan för att jag plötsligt kände att något hände just där – i det där som annars är ett slags vakuum mellan att komma och att åka. Det finns ögonblick då vardagen visar sitt verkliga ansikte. Inte i de stora besluten eller i de upphöjda stunderna. Utan just där – utanför ICA, på en tisdag, i en bil som inte går någonstans.

Jag kom att tänka på hur ofta vi är på väg vidare. Alltid på språng. Alltid med något i tankarna som ligger längre fram än där vi är. Men den här gången ville jag inte rusa. Jag ville känna platsen, människorna, rytmen av något som nästan aldrig får bli poesi.

Till slut gick jag in. Köpte min mjölk. Glömde kaffet. Men jag gick därifrån lite långsammare än jag kom. Som om jag bar på något tyst och viktigt. Något som inte syntes i någon kasse, men som fanns där ändå.