När verkligheten avviker från våra förväntningar

Det var inte så här dagen skulle bli.

Jag hade en bild av den. Ganska tydlig till och med. Vad jag skulle göra, vad jag skulle hinna, hur det skulle kännas när jag gick och lade mig på kvällen.

Det brukar vara så.

Man lägger upp dagen i huvudet. Inte alltid i detalj, men tillräckligt för att känna att man har någon sorts riktning. Någon sorts kontroll.

Och så händer något.

Inget stort. Inget dramatiskt. Bara små förskjutningar. Något som tar lite längre tid. Något annat som dyker upp. En plan som inte riktigt håller.

Och plötsligt är man någon annanstans än man tänkt.

Jag kan känna motstånd i det där ibland. En irritation över att det inte blev som jag hade tänkt. Att jag inte fick gjort det jag skulle. Att dagen gled iväg på ett sätt jag inte hade räknat med.

Men så händer det något mer.

När jag släpper taget lite.

När jag slutar försöka få dagen att bli det jag bestämt att den ska vara.

Då öppnar den sig.

Inte på ett stort sätt. Inte så att allt plötsligt blir bättre än planerat, men på ett annat sätt. Ett mer… levande sätt.

Samtal jag inte hade räknat med. Tankar som får ta plats. Saker som händer just för att jag inte styrde allt så hårt och jag inser, där någonstans, att kanske var det inte en sämre dag.

Bara en annan.

Vi är ganska bra på att värdera våra dagar utifrån hur väl de följer planen. Som om det är måttet på om något varit bra eller inte men livet bryr sig inte så mycket om våra planer.

Det tar sina egna vägar ibland.

Och kanske är det inte något vi ska kämpa emot hela tiden.

Kanske är det där, i det som inte blev som vi tänkt, som något annat får plats.

Något vi inte hade kunnat planera och kanske är det just det som gör dagen värd att minnas.