När verona blir en del av berättelsen

Det finns platser som först bara är vackra.

Och så finns det platser som, efter att man har skrivit en berättelse där, aldrig riktigt blir desamma igen.

Den här bilden tog jag i Verona. Ponte Pietra över Adige, det stilla vattnet, de gamla husen och färgerna som nästan känns målade mot den blå himlen. Jag minns hur jag stod där och bara tittade – och hur staden samtidigt fortsatte leva runt omkring mig.

När jag ser bilden idag ser jag inte längre bara Verona.

Jag ser också Berättelser från Hotel San Micheli.

Jag ser Jessica och Jimmy. Luca och Chiara. Jag tänker på möten som aldrig var planerade, på kärlek som kommer vid fel tidpunkt och på de där vägskälen i livet där vi ibland väljer en riktning men resten av livet undrar vart den andra vägen hade lett.

Det var just därför Verona blev platsen för berättelsen.

Här finns något tidlöst. Broar som har stått medan generationer av människor har älskat, lämnat, återvänt och gått vidare. Gränder där man kan försvinna för en stund. Torg där livet pågår långt efter att ens egen historia har förändrats och det är också det Berättelser från Hotel San Micheli handlar om.

Att livet fortsätter att flyta förbi oss, precis som Adige under Ponte Pietra.

Men vissa människor, vissa platser och vissa ögonblick lämnar avtryck som aldrig riktigt försvinner.