När vi får lite mer tid

Det är torsdag och november har verkligen gjort sitt intåg i Dalsland.

Det har regnat ordentligt de senaste dagarna. I går natt låg jag och lyssnade på hur regnet slog mot fönsterrutorna. Det ljudet är speciellt. Ibland kan det vara ganska rogivande, men just den här gången hade jag lite annat att fundera på.

Det har "dykt upp" saker som jag måste ta tag i hemma.

Det händer ibland. Saker som man inte har planerat för, men som ändå måste lösas och plötsligt får man ändra på sina planer och försöka få ihop dagen på något annat sätt än man hade tänkt sig.

Det är väl ungefär så livet fungerar.

Jag har funderat på det där under dagen och framför allt på allt det där andra som vi hela tiden skjuter framför oss.

Jag vet inte hur många gånger jag har sagt till mig själv att jag ska börja spela mer gitarr igen.

Det är nästan lite märkligt.

Musiken har funnits med mig under större delen av mitt liv. Jag har spelat i olika sammanhang, skrivit låtar och undervisat i musik under många år. Ändå kan det gå långa perioder då jag knappt plockar fram gitarren hemma.

Inte för att jag har tappat intresset.

Tvärtom.

Jag tycker fortfarande lika mycket om att spela. Och jag har en hel del egna låtar som jag har skrivit genom åren och som jag länge har tänkt att jag skulle vilja spela in.

Det har jag tänkt ganska länge nu.

Någon gång ska jag göra det.

När jag får lite mer tid.

Det är en märklig mening egentligen.

Jag ska göra det när jag får lite mer tid.

Som om tiden vore något som plötsligt skulle dyka upp en morgon och meddela att den hade blivit lite mer generös.

Som om det en dag skulle finnas ett par extra timmar som ingen annan hade gjort anspråk på.

Men så fungerar det ju inte.

Det kommer alltid att finnas saker som behöver göras.

Jag har mitt arbete på skolan. Det är ett arbete som jag tycker väldigt mycket om, men som också tar mycket energi. Det finns lektioner att planera, elever att följa upp, bedömningar att göra och alla de där små och stora frågorna som hör till skolans vardag.

Sedan har jag Färgelanda Judoklubb.

Där har jag varit engagerad under många år och föreningen betyder oerhört mycket för mig. Just nu arbetar vi bland annat med frågor kring våra lokaler, ekonomin och hur vi ska utveckla verksamheten för att fler ska hitta till judon.

Det är viktiga frågor.

Och det är roligt att få vara med och försöka föra föreningen framåt.

Men den som någon gång har varit engagerad i föreningslivet vet också att arbetet sällan tar slut.

När en fråga är löst finns det nästan alltid en annan som väntar.

Och så har jag skrivandet.

Bloggen, böckerna och alla de där berättelserna som fortfarande finns någonstans i huvudet och väntar på att få komma ut.

Det är inte direkt så att jag saknar saker att göra, men jag har börjat fundera på om det verkligen är tiden som är problemet, eller om det snarare handlar om hur vi väljer att använda den.

För några dagar sedan satt jag med gitarren igen.

Det hade gått alldeles för lång tid sedan sist.

Jag spelade några gamla låtar och började fundera på det där projektet som jag har burit med mig så länge. Att spela in mina egna sånger. Inte för att jag har några stora planer på att ge ut en skiva eller försöka göra karriär som artist.

Den tiden har jag nog aldrig riktigt tänkt mig.

Men jag skulle vilja samla låtarna.

Ge dem en chans att finnas kvar i en annan form än gamla anteckningar, minnesbilder och melodier som jag fortfarande råkar komma ihåg.

För det finns ju en liten berättelse bakom nästan varje låt.

En människa jag mötte. En händelse som betydde något. En känsla som jag försökte sätta ord på och när jag spelar dem i dag händer något märkligt.

Jag minns sådant som jag inte har tänkt på under många år.

Det är som om musiken öppnar dörrar till rum som jag nästan hade glömt bort.

I lördags kom Eric och Karl hem till oss och spelade en stund.

Jag satt och lyssnade.

Det var en fin stund och samtidigt blev jag ännu mer sugen på att komma vidare med mitt eget musikprojekt.

Jag tänkte att nu får det faktiskt bli av.

Men så kom måndagen.

Och tisdagen.

Och onsdagen.

Med arbete, musiklektioner, judoträning och allt det där andra som fyller en vanlig vecka.

Och plötsligt var det torsdag igen.

Det är nästan komiskt.

Men kanske också ganska talande.

För jag tror att många av oss har sådana där saker som vi bär med oss genom livet.

Någon vill börja måla igen.

Någon vill skriva den där boken som har funnits i tankarna i tjugo år.

Någon vill lära sig spela piano, börja fotografera eller resa till en plats som man har drömt om sedan ungdomen.

Vi har våra planer.

Våra små och stora drömmar.

Och vi tänker att vi ska ta tag i dem när det blir lite lugnare.

När barnen blir större.

När arbetet inte är lika intensivt.

När ekonomin ser bättre ut.

När vi går i pension.

När vi får lite mer tid.

Men jag undrar ibland hur många av de där drömmarna som aldrig blir verklighet just därför att vi hela tiden väntar på rätt tillfälle.

Det är förstås inte så att vi kan göra precis vad vi vill när vi vill.

Livet innehåller ansvar. Vi har människor omkring oss som behöver oss och uppgifter som faktiskt måste skötas.

Jag skulle aldrig vilja vara utan mitt engagemang i skolan eller judoklubben.

Det är en viktig del av vem jag är.

Men kanske behöver jag bli bättre på att inte alltid låta det som är mest brådskande gå före det som betyder mest för mig personligen.

För det är faktiskt inte samma sak.

Ett mejl kan kännas väldigt brådskande.

En fråga i föreningen kan behöva ett snabbt svar.

Något på jobbet kan kräva min uppmärksamhet omedelbart.

Men det betyder inte automatiskt att det är viktigare än allt annat.

Det betyder bara att det gör mer väsen av sig.

En roman som väntar på att bli skriven skickar inga påminnelser.

En gitarr som står i sitt ställ protesterar inte om den får stå där ytterligare en vecka.

Och de där gamla låtarna kommer inte att ringa och fråga när jag egentligen tänker spela in dem.

De väntar bara.

Tålmodigt.

Och kanske är det just därför de så lätt blir bortprioriterade.

Jag har fyllt 57 år och närmar mig min 58-årsdag.

Det är en ålder då man börjar se på tiden lite annorlunda än man gjorde när man var tjugofem.

Inte så att jag går omkring och känner mig gammal.

Det gör jag faktiskt inte, men jag är betydligt mer medveten om att tiden inte är obegränsad.

Det finns inte hur många någon gång som helst.

Och det är väl egentligen det som är kärnan i det jag försöker komma fram till.

Vi kan inte vänta med allt som betyder något för oss tills alla andra uppgifter är avklarade.

För de kommer aldrig att bli avklarade.

Det kommer alltid att finnas ett nytt mejl.

Ett nytt möte.

En ny fråga som behöver lösas.

Sådant hör till livet.

Men det gör våra drömmar också.

Jag tror att vi ibland gör det onödigt svårt för oss genom att tänka att vi måste ha gott om tid för att börja med något.

Att vi behöver en hel ledig dag för att skriva.

Att vi måste ha ordnat en perfekt inspelningsplats innan vi kan spela in en låt.

Att allt måste vara genomtänkt och förberett innan vi sätter igång.

Men kanske räcker det med en halvtimme.

Att skriva några stycken på romanen.

Att plocka fram gitarren och spela en gammal sång.

Att göra en enkel inspelning som ingen annan behöver höra.

Bara för att börja.

För det är något särskilt med att ta det där första steget.

Det förändrar kanske inte särskilt mycket i det stora sammanhanget.

Men det förändrar något hos oss själva.

Vi slutar vänta och börjar göra.

Det är torsdag eftermiddag när jag skriver det här.

Arbetsveckan närmar sig sitt slut och jag vet redan att det finns en hel del saker som behöver göras innan helgen är över.

Men jag tänker också försöka hitta en stund för gitarren.

Inte när allt annat är färdigt.

Utan trots att allt annat inte är färdigt.

För jag har börjat förstå att det kanske är just så vi måste göra.

Vi måste ibland ge våra egna drömmar en plats mitt i vardagen, i stället för att förvisa dem till någon avlägsen framtid där vi inbillar oss att vi kommer att ha obegränsat med tid.

För tänk om det största misstaget inte är att vi aldrig får tid att göra det vi drömmer om.

Tänk om det är att vi hela livet väntar på att få den.