När vi hade färre val
Vi fick fler val för att bli friare.
Ändå står vi där ibland, mitt i all denna frihet, och har svårt att bestämma oss.
När jag växte upp fanns det två TV-kanaler. Om något stort visades på kvällen hade nästan alla sett samma program. Dagen efter pratade man om det i skolan, på jobbet eller vid köksbordet.
I dag kan vi välja mellan tusentals filmer och serier.
Och ändå händer det att vi bläddrar runt i tjugo minuter, suckar och säger:
– Det finns ju ingenting att se.
På kafé beställde man kaffe.
Inte en dubbel latte med havremjölk, extra varmt skum och en aning vanilj. Det betyder inte att vanligt bryggkaffe alltid var bättre. Men man behövde åtminstone inte fatta sju beslut innan man fick sätta sig ner.
Musiken fungerade på samma sätt.
Man köpte en skiva och lyssnade på den. Inte bara på den bästa låten, utan på hela albumet. Man lärde sig ordningen på spåren. Visste när favoriten skulle komma. Ibland lärde man sig till och med att tycka om den där låten som först verkade ganska tråkig.
Musiksmaken byggdes av det man lyckades hitta.
En skiva man lånade av en kompis. Ett blandband någon spelat in. En låt från radion som man väntade på i flera dagar för att kunna trycka på inspelningsknappen i rätt ögonblick.
I dag har vi nästan all världens musik i fickan.
Men frågan är om vi verkligen lyssnar mer.
På fredagskvällen kunde man gå till videobutiken. Där stod filmerna på hyllor med sina lockande omslag. Utbudet var begränsat och de populäraste filmerna kunde redan vara uthyrda.
Då fick man välja något annat.
Och sedan såg man den filmen.
Man började inte leta efter en bättre efter sju minuter. Man bytte inte för att tempot var för långsamt. Man såg klart, eftersom det var den film man hade burit hem.
Det är lätt att romantisera det som varit.
Allt var inte bättre förr. Färre val kunde också betyda färre möjligheter. Den som inte passade in hade ofta betydligt mindre utrymme att hitta sitt eget sammanhang.
Men fler möjligheter har också gett oss en ny sorts oro.
Tänk om det finns en bättre film?
En bättre maträtt?
En bättre resa?
En bättre telefon?
Ett bättre jobb?
Ett bättre liv?
Vi väljer inte bara det vi vill ha. Vi tvingas samtidigt välja bort allt annat. Och ju fler alternativen blir, desto större känns risken att välja fel.
Därför kan det ibland vara skönt när någon säger:
– Vi gör så här.
Inte för att ta ifrån oss friheten.
Utan för att ge oss lugnet tillbaka.
För frihet är inte alltid att kunna välja mellan hundra saker.
Ibland är frihet att välja en – och sedan sluta undra om någon av de andra hade varit bättre.