När vi slutade lita på varandra

Det är något med vår tid som skaver. Det märks inte alltid direkt, men det ligger som en underton i allt: ett slags försiktighet, en misstanke, ett konstant frågetecken som inte fanns där på samma sätt förr. Vi har blivit ett samhälle där tilliten – den tysta, självklara – sakta börjat erodera.

Det är som om vi slutat tro att människor i grunden vill varandra väl.

Nyheterna pumpar ut konflikter, skandaler, svek.Kommentarerna på nätet är som små taggar som fastnar i huden. Rykten sprids fortare än sanningar. Förtroenden byggs upp långsamt men raseras på sekunder.

Och mitt i allt detta går människor omkring, du och jag, med en känsla av att vi måste vara lite mer vaksamma. Lite mer skeptiska. Lite mer beredda på att någon kan dra undan mattan.

Men det kostar något att leva så.

När man slutat lita fullt på andra, börjar man till slut också sluta lita på sig själv. Man börjar överanalysera varje ord, varje tonfall, varje blick. Man tror att världen gömmer knivar bakom varje hörn när den i själva verket oftast bara bär vanliga människor som försöker hitta sin väg.

Jag minns hur självklart allt kändes när man var yngre. Man tog människor på orden. Man hjälpte utan att misstänka motiv. Man litade på att de flesta försökte göra sitt bästa, även om det ibland blev fel.

Den självklarheten har tunnats ut.

Men kanske är det just därför tilliten också blivit så värdefull. För när vi väl möter någon som är rak, sann, mjuk, ärlig – då märks det. Det känns. Det sticker ut i en tid som annars ofta är hård och cynisk.

Och kanske är det också där hoppet finns.Inte i stora samhällsprojekt, utan i det lilla:i ett leende som inte vill något mer än att vara vänligt. I ett “hur mår du?” som faktiskt stannar för svaret.I att ge någon förtroendet innan de förtjänat det, inte efter.

Det kräver mod att fortsätta lita när världen säger åt oss att tvivla.Men tillit föder tillit.Och misstro föder misstro.

Frågan är bara vilken av dem vi vill odla.

För i slutändan vill de flesta av oss samma sak: att känna att vi lever i ett samhälle där människor håller i varandra, inte håller ifrån varandra.Där vi tror på varandras intentioner. Där vi ger varandra det vi själva hoppas få:en chans.

Kanske börjar allt med en enkel tanke: Jag väljer att lita tills jag får en anledning att låta bli.

Det är inte naivt.

Det är mänskligt.

Och kanske är det just det som behövs för att sakta, försiktigt, bygga tillbaka det vi tappat.