När vinden vänder

Fredag morgon. Näst sista fredagen i augusti. Sommaren gör sitt bästa för att hålla sig kvar, men väderprognosen säger något helt annat. Frostnatt i delar av södra Sverige.

Ett kraftigt omslag är på väg in. Höstluft. Ostadiga tider. Kanske lite som livet i stort – fullt av skiftningar, förändringar man vet kommer, men som ändå alltid lyckas överraska.

Kvällarna blir kortare. Mornarna svalare.

Jag hoppas få träffa Leon i helgen. Det var ett par veckor sedan han var här senast. Då tog jag den här bilden. En sådan som fångar mer än bara ett ögonblick – den bär på värme, trygghet, förundran.

På bilden ser vi Anette och Leon stå sida vid sida och titta på en ko. En vanlig svensk sommarbild kanske, men i den här finns något mer. Leon har sin lilla hand höjd som i en hälsning, eller kanske en försiktig gest av nyfikenhet. Anette håller honom i handen, tryggt och självklart. Hon ser på honom med den där uppmärksamheten som bara någon som verkligen bryr sig gör.

Det är är en vacker stund. Det lilla, som egentligen är det stora. Att stå hand i hand, och titta på en ko. Inga skärmar. Inga måsten. Bara nuet.

Och kanske är det just det jag tänker allra mest på den här fredagsmorgonen – att hur vädret än vänder, hur fort månaderna än rullar förbi, så är det ögonblicken som dessa man bär med sig. I hjärtat. I minnet. I bilden man tog utan att riktigt förstå hur mycket den skulle komma att betyda.

Snart är det helg. Jag hoppas han kommer.