När vädret bestämmer – och vi glömmer att förstå
- Tommy Widekärr
- för 1 dag sedan
- 2 min läsning
Det blev en speciell dag i dag.
En sådan där dag som inte blev som planerat, men som ändå blev något annat. Kanske mer.
Jag sitter här i en reflekterande stund nu. Dagen har varit fylld av arbete. Mycket arbete. Sådant som kräver fokus, närvaro och tid. Det där arbetet som inte alltid syns utåt, men som ändå måste göras. På den punkten blev det en bra dag.
Men till Uddevalla kom jag aldrig.
När snöplogen hade gjort sitt sista var det som om tåget redan hade gått. Bokstavligen. Och bildligt. Det fanns liksom inget mer att göra åt det. Det är så det är med väder ibland. Alla vet vi om det. Ändå blir vi lika överraskade varje gång.
Snökaos, säger vi nu.
Jag kan inte minnas att det kallades så när jag var barn.
Då var snö just snö. Något som föll från himlen, lade sig över landskapet och påverkade våra liv – ja, men på ett mer självklart sätt. Det fanns en annan förståelse då, tycker jag. En acceptans. Man visste att saker kunde ställas in. Att man fick vänta. Att man fick anpassa sig.
Nu tycks vi bli förvånade varje gång.
Varför blir vi det?
Glömmer vi fortare nu?
Och så detta ständiga behov av att hitta en syndabock. Någon måste ha gjort fel. Någon måste pekas ut. Det är alltid någon annans fel. Aldrig bara vädret. Aldrig bara omständigheterna. Aldrig bara de starka krafter som faktiskt finns, oavsett våra tidtabeller och planer.
Varför är det så i vår tid?
Varför har vi så svårt att bara konstatera att väder är väder?
Att naturen ibland är större än oss?
Och varför har vi blivit så misstänksamma? Varför har vi så svårt att tro det goda om människor? Att det faktiskt finns människor där ute som gör så gott de kan. Som jobbar, skottar, plogar, ringer, ställer in, tar beslut – inte för att bråka med oss, utan för att det helt enkelt inte går att göra mer.
Det är en märklig tid vi lever i.
Men när jag tänker efter…
tror bestämt att farsan sa något liknande när jag var barn också.
För en del saker ändras aldrig.
Inte vädret.
Inte snön.
Och kanske inte heller människan.