När vänskap inte längre handlar om att ses varje vecka
- för 4 dagar sedan
- 2 min läsning
När man är yngre tror man ofta att vänskap handlar om närhet.
Att ses ofta, ringa hela tiden, vara med i allt som händer i varandras liv och kanske gör det det då.
Man har mer tid, färre ansvar, livet är mindre splittrat.
Sedan händer något.
Arbete.
Familj.
Barn.
Trötthet.
Olika städer.
Olika liv.
Plötsligt går det veckor, månader ibland, utan att man hinner träffas.
Förr hade man kanske tolkat det som att vänskapen höll på att försvinna.
Men jag tror inte att det fungerar så.
För vuxen vänskap ser annorlunda ut.
Den bygger inte alltid på hur ofta man ses, utan på något djupare.
En sorts trygghet.
Att kunna ta upp tråden direkt där man slutade.
Att veta att vissa människor fortfarande finns där även när livet går fort.
Att slippa förklara vem man är varje gång man möts.
Det där är underskattat.
Jag tänker ibland på hur många relationer som förändras med åren. Inte för att människor slutar bry sig, utan för att livet kräver mer av oss.
Man blir tröttare.
Tiden känns kortare.
Helger fylls av sådant som måste hinnas med och mitt i allt det där försöker man fortfarande hålla fast vid människor som betyder något.
Ibland lyckas man bättre än andra gånger.
Men det märkliga är att vissa vänskaper verkar tåla nästan allt.
År.
Avstånd.
Tystnad.
Olika livsval.
Man behöver inte längre ses varje fredag för att veta att relationen finns kvar.
Kanske är det också därför vänskap känns annorlunda när man blir äldre.
Mindre dramatisk, men ofta mer äkta.
Man slutar spela roller. Slutar försöka imponera. Man vet ungefär var man har varandra och det är därför vissa kvällar betyder så mycket nu.
När man väl ses.
Ett samtal över mat och några glas. Gamla historier som berättas igen. Någon som minns saker från ens liv som man själv nästan glömt.
Då inser man att tiden faktiskt gjort något fint med relationen istället för att ta bort den.
För alla människor man mött genom livet följer inte med hela vägen.
Men några gör det och de vänskaperna blir ofta något annat med åren.
Mjukare, lugnare, mer tålmodiga.
Inte byggda på krav, utan på igenkänning.
Det är just det vuxen vänskap egentligen handlar om.
Inte att ständigt vara närvarande i varandras liv.
Utan att fortfarande finnas kvar när man väl är det.