När världen saktar ner

Det finns morgnar då världen äntligen saktar ner.

När kaffet får ta tid. När det inte längre handlar om att hinna, utan om att vara.

Den här veckan blir annorlunda. Tempot ska ner, djupa andetag, lugn rytm. Jag känner hur kroppen redan försöker ställa om, som om den längtat efter att någon ska dra i bromsen.

De senaste månaderna har varit intensiva, nästan för täta. Tankarna har gått i flera riktningar samtidigt, som fåglar som inte hittar hem. Och så plötsligt kommer den här tiden — när man får andas igen.

Jag behöver det. Att sitta en stund vid fönstret och se ljuset långsamt flytta sig över rummet. Att gå en promenad utan syfte. Att dricka kaffet långsamt och låta tankarna röra sig fritt, utan mål.

Det är så lätt att tro att världen kräver vår hastighet, men sanningen är den motsatta. Den väntar på att vi ska sakta ner nog för att verkligen se den.

Löven faller ändå. Ljuset förändras ändå och ibland är det först när man stannar som man märker hur mycket man sprungit.

Kanske är det just det stillheten försöker säga oss:att livet inte vill hinnas med – det vill kännas.