När världen skriker drar jag mig tillbaka
- för 17 timmar sedan
- 2 min läsning
Det finns dagar då man känner att man gjort sitt för stunden.
Idag var en sådan dag.
Dagen har tillbringats i Färgelanda sporthall under Föreningarnas dag. Ett väldigt fint initiativ där kommunens föreningar får möjlighet att visa upp sig, möta människor, prata verksamhet och kanske väcka något hos någon som ännu inte hittat sitt sammanhang.
Och det är något vackert i det där.
Alla dessa människor som lägger tid på något större än sig själva. Ideella krafter. Kaffe i pappmuggar. Barn som provar på. Ledare som förklarar samma sak för hundrade gången utan att tappa tålamodet. Föreningslivet är på många sätt motsatsen till den värld som annars möter oss när vi öppnar nyheterna.
För när jag kom hem idag drog jag mig tillbaka.
Till lugnet.
Till tystnaden hemma.
Jag kände hur energin var slut. Inte på ett dramatiskt sätt. Bara den där stilla tomheten som kan komma efter en dag bland mycket ljud, människor och intryck.
Så jag satte mig ner och började läsa dagens nyhetstablåer.
Och någonstans där började tankarna vandra.
Till makt. Till människor som vill vinna till varje pris. Till hårda ord, konflikter, prestige och den märkliga mänskliga drivkraften att trycka ner andra för att själv känna sig större.
Jag har aldrig riktigt förstått det där.
Hur man kan leva sitt liv genom att vara elak. Hur maktgirighet kan bli viktigare än vänlighet. Inte bara för att det är destruktivt, utan för att det känns så innerligt… korkat.
Som om vi fortfarande inte förstått någonting.
Det var då jag satte på Dionne Warwick.
Och plötsligt händer något med rummet.
Den där rösten. Den där enkelheten i budskapet.Nästan naivt egentligen, men kanske är det just därför det träffar så hårt.
För mitt i allt brus känns det fortfarande sant.
Vad världen behöver nu är inte fler människor som skriker högst. Inte fler som vill kontrollera.Inte fler som måste vinna.
Den behöver fler som kan stanna upp. Lyssna. Visa omtanke.Skapa lugn omkring sig.
Efter originalinspelningen lät jag versionen fortsätta där Dionne Warwick sjunger tillsammans med Burt Bacharach, James Taylor, Rod Stewart och Martina McBride.
Och märkligt nog gav det mig lite frid.
Som om vissa röster fortfarande vet hur man talar till människor utan att höja tonen.
Så nu får Dionne fortsätta kvällen här hemma.
Berätta sina klokheter.
Medan världen utanför fortsätter rusa omkring som om den glömt vad som egentligen betyder något.