När vårt språk börjar blekna

Det händer långsamt, nästan omärkligt.

Inte som ett ras, utan som ett stilla stråk av erosion. Orden blir färre. Meningarna kortare. Samtalen tunnare. Vi skickar symboler istället för känslor, reaktioner istället för resonemang, hastiga svar istället för verkliga tankar. Det är som om språket – vårt kanske viktigaste redskap för att förstå både oss själva och varandra – håller på att bli… mindre.

Vi märker det när vi skriver.

När vi pratar.

När vi lyssnar.

Språket har börjat förlora sin tyngd, sin långsamhet, sin förmåga att bära djup. Kanske för att världen rör sig så fort att vi inte längre hinner formulera hela tankar innan nästa stör oss. Kanske för att det kräver mer av oss att uttrycka något ordentligt än att bara reagera.

Men det gör något med oss när språket tunnas ut.

Vi tappar nyanserna.

Vi tappar mellanrummen.

Vi tappar möjligheten att förstå det som inte är rakt och enkelt.

För språket är inte bara ord.

Det är broar.

Det är trappor mellan människor.

Det är små fönster in till sådant vi inte vågar säga direkt.

När språket blir fattigare, blir också våra relationer det.

Jag tänker ofta på hur viktiga de där orden är som vi inte använder längre. Orden som en gång bar tröst, tålamod, respekt, eftertanke. Orden som inte gick att snabba upp eller förenkla. Orden som behövde tid för att hitta sin plats.

Nu ersätter vi dem med tre bokstäver, en emoji eller en snabb tumme upp.

Det är inget fel i det. Det är bara inte nog.

För människan är en varelse som behöver formulera sig för att förstå sig själv. När språket bleknar, bleknar också förmågan att sätta namn på det som gör ont, det som skaver, det som längtar. Utan ord blir känslorna stumma. Och stumma känslor har alltid hittat andra vägar att tala – ofta hårdare, ofta otydligare.

Kanske behöver vi stanna upp ibland och fråga oss själva:

När sa jag något som faktiskt betydde något?

När skrev jag en mening som bar hela min tanke?

När lyssnade jag på någon med samma uppmärksamhet som man lyssnar på något skört?

För kanske är det så att språket inte dör av att vi använder det fel –

utan av att vi använder det för snabbt.

Det behöver få ta tid.

Det behöver få breda ut sig.

Det behöver få vara mer än kommunikation.

Det behöver få vara kontakt.

Och någonstans tror jag att vi längtar tillbaka dit.

Till riktiga ord.

Till riktiga samtal.

Till språk som bär, inte bara informerar.

För när språket börjar blekna, är det inte bara orden vi riskerar att förlora.

Det är varandra.