Någon har stulit mitt ansikte – och skapat en ny Tommy

I morse fick jag veta att det finns ännu en Tommy Widekärr på Facebook.

Han har mitt namn. Han använder en bild av mitt ansikte. Men han skriver på rumänska och berättar att han står inför en ny professionell och kreativ resa.

Det gör inte jag.

Åtminstone inte på rumänska.

Till en början är det nästan svårt att ta det på allvar. Bilden är märklig, texten främmande och hela profilen känns ganska uppenbart falsk. Samtidigt är det någonting obehagligt med att se sitt eget ansikte användas av någon man inte känner och i ett sammanhang man inte har valt. Någon har plockat upp en liten del av mig från nätet – mitt namn och min bild – och satt ihop en ny person.

En falsk Tommy.

Kanske är syftet att skicka vänförfrågningar. Kanske kommer någon så småningom att få ett meddelande där ”jag” ber om hjälp, pengar eller personliga uppgifter. Kanske är profilen bara en liten del i ett större och mer automatiserat bedrägeri.

Jag vet inte.

Men händelsen säger någonting om den tid vi lever i. Vi har lagt ut så många delar av våra liv på nätet. Våra ansikten, relationer, resor, tankar och vardagliga ögonblick finns där för människor att ta del av. För mig har det varit något positivt. Genom bloggen och sociala medier har jag kunnat dela texter, böcker, musik, judo och sådant jag funderar över. Jag har mött människor som jag annars aldrig hade lärt känna, men samma öppenhet som skapar gemenskap kan också utnyttjas.

Det behövs inte längre särskilt mycket för att låna en annan människas identitet. Ett namn, några bilder och ett par knapptryckningar räcker för att skapa en trovärdig kopia. Med hjälp av ny teknik kan någon dessutom snart skriva som vi, tala med våra röster och kanske till och med synas i rörliga bilder där vi säger sådant vi aldrig har sagt.

Det som en gång var ett fotografi har blivit råmaterial och kanske är det just tilliten som håller på att bli vår tids verkliga bristvara.

Vi har länge fått lära oss att inte tro på allt vi läser. Nu måste vi också börja vänja oss vid att inte automatiskt tro på allt vi ser och hör. Ett välbekant ansikte är inte längre en garanti för att personen bakom skärmen är den vi tror.

Det gör någonting med ett samhälle.

För ett samhälle fungerar inte bara genom lagar, teknik och kontrollsystem. Det fungerar därför att vi i grunden litar på varandra. När den tilliten utnyttjas blir konsekvensen större än en falsk Facebookprofil. Vi blir försiktigare, misstänksammare och kanske lite mindre öppna mot varandra.

Samtidigt vill jag inte att lösningen ska vara att vi slutar dela våra liv och tankar. Jag vill fortfarande tro på det goda samtalet, på möten mellan människor och på möjligheten att känna igen en verklig människa bakom orden, men vi måste bli mer vaksamma.

Profilen på bilden är alltså inte jag. Jag har inte börjat skriva på rumänska och jag har inte skapat något nytt Facebookkonto. Om ni får en vänförfrågan eller ett meddelande därifrån ska ni inte svara, klicka på några länkar eller lämna några uppgifter. Anmäl och blockera gärna kontot.

Den verklige Tommy finns kvar här.

Än så länge är det kanske bäst att tillägga.