Något har gått sönder
- Kalle Levin
- 1 mars
- 2 min läsning
Det är mars.
Lördag, en sådan dag som brukade kännas lätt. Jag har varit på en författarträff, en av de där riktigt trevliga, där orden flödar lika fritt som kaffet och där samtalen ibland hittar in i något större, något viktigt. Där vi minns varför vi skriver, varför vi bryr oss. Där vi, för en stund, kan låtsas att världen utanför inte existerar.
Men världen existerar. Den gör det med en obönhörlig brutalitet.
Igår, i Ovala rummet, uttalade Donald Trump ord som får blodet att koka i mina ådror. Som fick min avsky att slå upp på nytt, lika het som när han först klev in på den politiska scenen. Hans arroganta ord till Volodymyr Zelenskyj – att han "gamblar med ett tredje världskrig" – är en skymf. En skymf mot varje ukrainare som kämpar för sin frihet, mot varje familj som tvingats fly, mot varje liv som släckts i Putins krig. Och samtidigt en skymf mot alla oss som fortfarande trodde på det där USA jag älskade, det jag har återvänt till, om och om igen, sedan 1989.
Men det USA jag en gång såg något vackert i har blivit något annat nu. Något fult.
Jag var i New York för bara några dagar sedan. Nästan skrev klart mitt senaste manus där. "Sista vykortet från Manhattan." Jag såg det som det bästa jag någonsin gjort. Kände den där pulsen av staden, den som alltid fått mig att vilja skriva mer, tänka större. Men nu? Nu känns det fult. Besudlat av något jag inte kan sätta ord på. Som om själva platsen jag en gång älskade har släppt in mörkret, gett efter för det.
Men det som får min ilska att brinna hetast just nu är inte ens Trump själv. Det är de här hemma. De svenskar som faktiskt hejade på honom, som flinade och sa: "Det är bra att röra om lite."
Röra om lite.
De sa det när han kallade journalister för folkets fiender. De sa det när han lät barn buras in i läger vid gränsen. De sa det när han skändade varje institution som bar upp demokratin. Och nu säger de det igen, när han hotar att splittra Nato, överge Ukraina, låta Putin få det han vill ha.
Jag undrar om de ens vet vad de hejade på. Om de förstår vad de valde att se mellan fingrarna med. Eller om de, precis som han, bara bryr sig om showen, kaoset, själva röran – utan att tänka på priset.
Det är mars. En lördag. Jag har pratat litteratur, druckit kaffe, känt mig del av något större. Men nu, när jag sitter här och låter allt sjunka in, känns det som om något har gått sönder.
Och jag vet inte om det går att laga.
