Om att se tillbaka utan bitterhet

Det var för någon vecka sedan. Jag låg ute på vägarna, mörkret hade redan tagit kommandot och radion stod på mer som sällskap än som underhållning. Så kom den där låten. Den som alltid hittar hem. Driving Home for Christmas.

Det är en jullåt, ja. Men den rymmer så mycket mer än jul. Den handlar om väntan, om trötthet, om längtan. Om att vara på väg, inte bara mellan två platser, utan genom livet. Köerna som rör sig långsamt, radion som står på, ljusen som passerar i mörkret. Allt är vardagligt, och just därför så sant. Den sortens sanning som inte behöver förklaras.

Chris Rea har funnits med mig sedan åttiotalet. Nästan som en nära vän. Jag började lyssna långt innan han blev ett självklart namn för den breda publiken. Det var Roland, en vän från den tiden, som introducerade mig. Ett kassettband med albumet Shamrock Diaries. Inget som gjorde väsen av sig. Bara musik som stannade.

Låtarna lever kvar i mig än. Josephine. Stainsby Girls. Chisel Hill. Och den där somriga, nästan sorglöst ljusa All Summer Long. Det albumet blev ett av de där banbrytande i mitt musikliv. En skiva som inte bara spelades, utan följde med. Som påverkade hur jag lyssnade, hur jag tog in musik, hur jag förstod att enkla melodier kunde bära stora känslor.

När jag i går möttes av beskedet att Chris Rea gått bort, den 22 december, kom allt detta tillbaka. Låtarna förstås. Men också minnena. Bilder av en annan tid, ett annat tempo, ett annat sällskap. Jag tänkte på dem jag umgicks med då. På vad vi gjorde. På hur livet såg ut innan det blev fullt av ansvar, scheman och sådant man inte visste att man en dag skulle bära.

Det är märkligt hur musiken fungerar så. Hur den inte bara påminner oss om människor vi förlorat, utan också om vilka vi själva var när vi först hörde den. Hur en röst, ett gitarrspel, en melodi kan hålla ihop decennier av liv.

Så när Driving Home for Christmas spelas nu, efter beskedet, låter den ännu djupare. Det är fortfarande en låt om att ta sig hem. Men också om

att se tillbaka utan bitterhet. Om att förstå att vissa röster följer oss genom livet, och när de tystnar lämnar de ändå något efter sig.

Kanske är det just där julens stillsamma allvar finns. I insikten om att inget varar för evigt, men att det som betytt något på riktigt alltid hittar ett sätt att fortsätta leva i oss.