Om konsten att välja bort – i en tid som bara vill att vi ska välja mer

Det finns ett märkligt tryck i vår tid: att vi alltid ska vilja ha mer. Mer upplevelser, mer möjligheter, mer alternativ, mer att bocka av, mer att fylla dagarna med. Som om själva värdet av våra liv sitter i hur fulla våra kalendrar är, hur många val vi har, hur många dörrar som står på glänt samtidigt.

Men det är tröttande, det där. Inte för att möjligheter är dåliga – utan för att våra liv inte är oändliga. Vi har bara en viss mängd tid, en viss mängd kraft, en viss mängd närvaro.

Och när man försöker hålla allt öppet… blir till slut ingenting på riktigt.

Där någonstans uppstår konsten att välja bort.

Det är en konstform, för den går rakt emot tidsandan. Det är inte impulsivt. Det är inte rebelliskt.Det är bara ärligt.

Att välja bort är att säga: jag har bara ett liv – och jag tänker använda det klokt. Att välja bort är att våga stå för vad som faktiskt betyder något, och vad som aldrig gjorde det.Att välja bort är att släppa taget om sådant som tar upp plats utan att ge något tillbaka.

Och kanske viktigast av allt: att välja bort är att skapa utrymme för det som kan växa.

Det är befriande när man väl börjar. När man inser att man inte måste svara på allt, inte måste vara överallt, inte måste hålla alla dörrar öppna bara för att någon annan tycker att man borde. Att livet blir större av att man gör det mindre.

Jag tror att många av oss redan känner det inom sig. Den där längtan efter färre intryck och djupare stunder. Efter enklare dagar. Efter att vara mer i det som är – och mindre i allt som skulle kunna vara.

När vi väljer bort öppnas en märklig sorts lättnad. Som om själen får mer luft. Som om hjärtat får en klarare rytm. Som om man plötsligt kan höra sitt eget liv igen.

Och kanske är det just det som är den stora hemligheten: Att vi inte blir fria av att ha alla möjligheter –vi blir fria av att välja de få som faktiskt bär oss.

Inte fler. Inte större. Bara rätt.