Om mindre än en vecka

Den här tidiga morgonen, med kaffet i handen, vid frukostbordet och teven på i bakgrunden, noterade jag något nästan försynt i kalendern: att den där gränsen på en vecka kvar till semestern nu var passerad. Bara sex dagar. Sen reser vi iväg. Väskorna är ännu inte inne, men tankarna har redan börjat packa.

Det är en märklig känsla, den där tiden före. Inte riktigt här. Inte riktigt där.

Det är som om kroppen går kvar i vardagens rytm – dagsplanering, påminnelser, nyhetsrubriker – medan sinnet långsamt lossar förtöjningarna. Vi är ännu inte på väg, men vi är heller inte kvar på riktigt. Vi befinner oss i väntans årstid.

Och det slog mig hur ofta i livet man befinner sig just där: i skarven.

Mellan beslut och handling. Mellan vinter och vår. Mellan sorg och läkedom.Kanske är det där, i de tysta mellanrummen, som vi faktiskt ser oss själva lite tydligare.

För det händer något i väntan. Ljuden blir lite klarare. Ljusen lite mjukare. Minnet börjar röra på sig. Man börjar längta – inte bara efter resan, utan efter sådant som är svårare att sätta namn på: stillheten i en annan horisont, ny luft i lungorna, den där känslan av att få vara någon annan, eller kanske bara mer av sig själv.

Jag tror vi behöver den här tiden, även om den ibland känns som ett ingenting.

Som ett töcken. En mellanscen, men det är i väntan som vi känner riktningen. Det är där drömmen får slå rot.

Så jag ställer undan koppen, öppnar ett fönster och låter morgonen strömma in. En vecka kvar. Men resan har redan börjat.

Den här morgonen, med kaffet i handen, vid frukostbordet och teven på i bakgrunden, noterade jag något nästan försynt i kalendern: en vecka kvar till semestern. Bara sju dagar. Sen reser vi iväg. Väskorna är ännu inte inne, men tankarna har redan börjat packa.

Det är en märklig känsla, den där tiden före. Inte riktigt här. Inte riktigt där.

Det är som om kroppen går kvar i vardagens rytm – dagsplanering, påminnelser, nyhetsrubriker – medan sinnet långsamt lossar förtöjningarna. Vi är ännu inte på väg, men vi är heller inte kvar på riktigt. Vi befinner oss i väntans årstid.

Och det slog mig hur ofta i livet man befinner sig just där: i skarven.

Mellan beslut och handling. Mellan vinter och vår. Mellan sorg och läkedom.Kanske är det där, i de tysta mellanrummen, som vi faktiskt ser oss själva lite tydligare.

För det händer något i väntan. Ljuden blir lite klarare. Ljusen lite mjukare. Minnet börjar röra på sig. Man börjar längta – inte bara efter resan, utan efter sådant som är svårare att sätta namn på: stillheten i en annan horisont, ny luft i lungorna, den där känslan av att få vara någon annan, eller kanske bara mer av sig själv.

Jag tror vi behöver den här tiden, även om den ibland känns som ett ingenting.

Som ett töcken. En mellanscen, men det är i väntan som vi känner riktningen. Det är där drömmen får slå rot.

Så jag ställer undan koppen, öppnar ett fönster och låter morgonen strömma in. En vecka kvar. Men resan har redan börjat.