Om tystnaden som håller på att försvinna

Det finns ett slags tystnad som jag saknar mer och mer.

Inte den obekväma, inte den som uppstår när orden tagit slut – utan den rena, den som fanns förr utan att man ens tänkte på det. Den som inte behövde skapas eller skyddas. Den som bara fanns där, som luft.

I dag är den nästan borta.

Det är som om världen bestämt sig för att inga luckor får vara tomma längre. Kaffemaskiner piper, mobiler vibrerar, notiser faller som små stenar över dagen. Det är ljud överallt, men inte ljud som för oss närmare varandra – snarare ljud som påminner oss om allt vi ännu inte hunnit.

Och mitt i allt detta går vi människor omkring och tror att vi är vana.

Men ingen vänjer sig egentligen.

Inte på riktigt.

Det är i tystnaden vi tänker klart.

Det är där vi hör våra egna känslor.

Det är där vi förstår vad som faktiskt är viktigt – och vad som bara är brus.

Men tystnad har blivit en bristvara.

Vi bokar in den. Planerar den. Ringer någon och säger: “Jag måste bara få lite lugn.”

Vi bygger mindfulness-appar för att ersätta något som en gång fanns gratis.

Jag märker det tydligast när jag kommer hem.

Förr var dörren som en gräns – världen stannade på utsidan.

Nu följer den med in i jackfickan.

Blinkar. Plingar. Rör sig.

Det är märkligt hur mycket tid vi lägger på att söka tystnad, när det vi egentligen söker är oss själva. För det är det tystnaden gör: den ger oss tillbaka en version av oss som vi tappat bort bland alla signaler.

Jag tror att vi måste börja ta tillbaka den.

Inte på ett dramatiskt sätt, inte genom att isolera oss, utan genom små val.

Låta en notis vänta.

Sitta en stund utan att fylla den.

Gå en promenad utan att lyssna på något.

Låta tankarna komma som de vill.

För vad händer med oss om tystnaden försvinner helt?

Vem blir man om man aldrig får vara ifred med sina egna tankar?

Och vad förlorar vi om allt alltid måste ha ett ljudspår?

Det är lätt att tro att världen drivs av tempot.

Men sanningen är att människan drivs av pauserna.

Tystnaden är inte tom.

Den är full av det vi behöver höra.

Vårt eget inre.

Vår egen riktning.

Vår egen sanning.

Så jag försöker värna den nu – den lilla tystnad som finns kvar.

Jag försöker göra rum för den i vardagen, inte som en lyx utan som ett behov.

För i en värld där bruset aldrig tar slut,

blir tystnaden inte bara ett andrum.

Den blir ett motstånd.

Ett sätt att leva långsammare, ärligare, mänskligare.

Och kanske är det just därför den är så värdefull.