Om vår tids överflöd – och tomheten som följer

Det är märkligt egentligen. Vi lever i en tid där nästan allt finns inom räckhåll. Vi har fler val än någon generation före oss. Fler saker att köpa. Fler program att titta på. Fler möjligheter att vara någonting – vad som helst – när som helst. Och ändå är det som om något saknas.

Överflöd borde göra oss mätta. Men ofta lämnar det oss bara hungrigare.

Vi pratar om framsteg, om utveckling, om möjligheterna i våra fickor. Men mänskligt liv har aldrig varit konstruerat för att hantera ett oändligt flöde av intryck. Våra hjärnor är gjorda för skogsstigar, inte för flöden som aldrig tar slut. För eldstäder, inte för skärmar som aldrig släcks.

Och kanske är det därför så många går runt med en känsla av att vara överväldigade och samtidigt undernärda. Vi får mer än någonsin – men det vi får är sällan det vi behöver.

Det märks i små saker. Vi bläddrar igenom hundra filmer utan att välja en enda. Vi köper nytt för att det gamla “inte känns rätt längre”. Vi jämför våra liv med tusentals andra – människor vi aldrig mött. Vi står inför hyllor som är fulla och känner oss tomma.

Det är som om överflödet låter oss hoppa vidare innan vi hinner landa.Innan något hinner bli viktigt.Innan något hinner rotas i oss.

Jag tror att människor mår bäst när livet är mindre, inte större. När valen är färre men tydligare. När vi inte behöver skrolla oss fram till allt. När en kopp kaffe får vara en kopp kaffe, inte en prestation. När en promenad inte måste dokumenteras. När tystnaden får vara en del av ljudbilden.

Det är inte mängden som gör livet rikt, det är djupet.Och djup finns bara där man stannar upp.

Överflöd blir tomhet när ingenting får ta plats på riktigt.

Så kanske är det dags att börja välja bort igen. Inte för att vara duktiga, inte för att leva minimalistiskt, utan för att hitta tillbaka till något som liknar mening. Att låta vissa saker få vara nog. Att låta vissa önskningar vila. Att säga: det här räcker.

För livet blir inte större av att vi adderar mer. Det blir större av att vi vågar se det vi redan har. Det som redan finns. Det som inte behöver köpas, streamas, väljas eller jämföras.

Kanske är det just där vi hittar den riktiga mättnaden. I det som inte ropar efter oss, men väntar tålmodigt på att vi ska se det.