One month in

En månad in.

Det låter nästan som en markering. Som om året vore ett projekt, ett träningspass, ett kontrakt man nu hunnit läsa igenom första sidan på.

Januari har gått.

Inte rusat. Inte stått still.

Den har gjort det januari oftast gör: dragit ner tempot, tvingat fram tystnad, visat vad som faktiskt finns kvar när allt yttre skruvas ner.

När året började fanns det där vanliga. Förväntningarna. Planerna. Orden som låg redo: nu, framåt, äntligen.

Men ganska snabbt märkte jag att känslan inte alls handlade om att springa.

Snarare om att stå kvar.

Jag har lärt mig att jag inte behöver känna entusiasm varje morgon för att vara på rätt väg.

Att lugn inte är detsamma som likgiltighet.

Att vissa dagar räcker det att dyka upp, sätta sig ner, göra det som går att göra – och sedan släppa resten.

Januari har påmint mig om att förväntningar ofta landar bättre när man låter dem sjunka i kroppen istället för att hålla dem högt i huvudet.

Det blev inte den där pangstarten som lätt säljs in i nya år. Det blev något annat.

En stillsam rörelse. Ett arbete som pågår utan publik.

Jag har också sett hur mycket som redan finns.

Texterna som ligger där och väntar.

Samtalen som betyder mer än de stora gesterna.

Rutinerna som bär när inspirationen tar ledigt.

Kanske är det just det januari har lärt mig:

att året inte behöver bevisa sig den första månaden.

Att riktning är viktigare än tempo och att det finns en styrka i att börja långsamt, med öppna händer.

Så nu står vi här.

En månad in.

Inte med alla svar.

Men med en lite klarare blick.

Och det räcker långt.