One More Cup of Coffee

Det är en sån där marsfredag när våren känns närmare än den egentligen är. Ljuset lurar, men kylan ligger kvar som en envis refräng. Jag sitter vid köksbordet med en kopp kaffe, den där som alltid är ”den sista”, men sällan blir det.

I rummet: Bob Dylans One More Cup of Coffee. En låt som alltid får mig att se bilder – ett slitet cirkustält, en man med trasiga fickor, en kvinna med ögon som målar upp profetior. Dylan skrev den 1975, mitt under inspelningen av Desire, i en tid när han rörde sig genom New Yorks folkmyller och söderut längs dammiga vägar. Låten sägs ha fötts efter ett besök hos en romsk familj i södra USA, en middag fylld av mystik och halvviskade historier. Det där mötet lämnade spår i Dylans textrader, som så ofta inspirerade av människor han snuddade vid men aldrig riktigt stannade hos.

Handlingen? En kärlekshistoria, men inte den vanliga sorten. Han vill ha henne, men hon tillhör en annan värld. Hon har ögon som ser bortom, en far som vakar över henne som en hök. Och han vet att han inte kan stanna. Allt han ber om är en sista kopp kaffe innan han går – ett ögonblick till, en förlängning av det oundvikliga.

Jag tar en klunk av mitt eget kaffe och funderar på den där känslan. Hur ofta har vi inte stått där? På randen till något vi vet att vi måste lämna, men ändå dröjer oss kvar i hopp om att tiden ska mjukna. En sista kopp kaffe, en sista blick, en sista låt på barens jukebox.

Fredagen fortsätter. Kanske går jag ut en sväng, kanske stannar jag kvar här med Dylan och låter honom sjunga om ögon som kan läsa ödet. Och kanske, tar jag en kopp till.

---